Forts. från föreg. sida

22] Men vi mena angående förnuftets rättfärdighet, att Gud kräver den och att det på Guds befallning är nödvändigt att göra ärbara gärningar, som dekalogen föreskriver, enligt detta ord: Lagen är vår tuktomästare, ävensom: Lagen är till för ogärningsmän. Ty Gud vill genom detta medel till yttre tukt tygla de köttsliga människorna, och för att upprätthålla denna yttre ordning har han givit lagar, förordningar, undervisning, överhet och straff. 23] Denna rättfärdighet kan förnuftet med egna krafter i någon mån fullgöra, ehuru det ofta kommer att ligga under för en egen naturlig svaghet och för djävulen, som driver till uppenbara laster. 24] Men ehuru vi gärna tillskriva förnuftets rättfärdighet det beröm, som tillkommer densamma – ty denna vår fördärvade natur äger intet högre gott än denna rättfärdighet, och Aristoteles säger med rätta, att varken aftonstjärnan eller morgonstjärnan är skönare än denna, och Gud tilldelar den också lekamliga belöningar – så får den likväl icke prisas på det sättet, att Kristi ära förringas.

25] Ty det är falskt, att vi genom egna gärningar förtjäna syndernas förlåtelse.

26] Även det är falskt, att människorna på grund av förnuftets rättfärdighet anses vara rättfärdiga inför Gud.

27] Falskt är även det antagandet, att förnuftet av egna krafter kan älska Gud över allting och fullgöra Guds lag, d.v.s. rätt frukta Gud, vara rätt övertygad om att Gud hör vår bön, villigt lyda Gud in i döden och, under alla Guds skickelser, icke hava begärelse till det som tillhör en annan o.s.v., ehuru förnuftet visserligen kan göra till det yttre, borgerliga livet hörande gärningar.

28] Falskt och skymfligt mot Kristus är även påståendet, att människorna icke synda, då de utan nåden söka fullgöra Guds bud.

29] För denna vår mening kunna vi åberopa icke blott Skriftens utan även fädernas vittnesbörd. Ty Augustinus behandlar detta utförligt och hävdar gent emot pelagianerna, att nåden icke gives oss på grund av våra förtjänster. I sin skrift De natura et gratia säger han: Om vi genom den fria viljan hade en naturlig förmåga både att veta, huru vi böra leva, och att leva rätt, då har Kristus dött förgäves och korsets förargelse är borttagen. Varför skulle icke även jag här högt utropa? 30] Jag skall sannerligen ropa och med kristen smärta förebrå dem: I haven kommit bort från Kristus, I som i naturen vilja bliva rättfärdiga; I haven fallit ur nåden. Då I icke kännen Guds rättfärdighet, utan viljen upprätta en eder egen rättfärdighet, böjen I eder icke under Guds rättfärdighet. Ty såsom lagen fått sin ände i Kristus, så är Kristus även den fördärvade mänskliga naturens frälsare. 31] Och i Joh. 8 heter det: Om Sonen gjort eder fria, så ären I verkligen fria. Icke kunna vi sålunda genom förnuftet befrias från synderna och förtjäna syndernas förlåtelse. Och i Joh. 3 står det skrivet: Om en människa icke bliver född av vatten och ande, så kan hon icke komma in i Guds rike. Om det sålunda är nödvändigt att pånyttfödas genom den helige Ande, så gör förnuftets gärningar oss icke rättfärdiga inför Gud, liksom den icke heller fullgör lagen. 32] Likaledes heter det i Rom. 3: Alla äro i saknad av härligheten från Gud, d.v.s. alla sakna den från Gud stammande visheten och rättfärdigheten, varigenom vi känna Gud och förhärliga honom. Likaså i Rom. 8: Köttets sinne är fiendskap mot Gud, ty det är icke Guds lag underdånigt och kan icke vara det. Men de, som äro i ett köttsligt väsende, de kunna icke behaga Gud. 33] Dessa vittnesbörd äro så klara, att de icke kräva något skarpare förstånd, utan – för att använda de ord, som Augustinus brukar i detta sammanhang – blott en uppmärksam åhörare. Om köttets sinne är fiendskap mot Gud, så älskar det förvisso icke Gud. Och om köttets sinne är fiendskap mot Gud, så kan det icke älska Gud. Om det icke kan vara Guds lag underdånigt, så syndar köttet även, då det gör yttre, till det borgerliga livet hörande goda gärningar. Om det icke kan vara Guds lag underdånigt, så syndar det förvisso, även om det gör i människors ögon utmärkta och lovvärda gärningar. 34] Motståndarna se endast på den andra tavlans bud, som innehålla den utvärtes borgerliga rättfärdighet, som förnuftet kan fatta. Nöjda härmed anse de, att de fullgöra Guds lag. Emellertid aktge de icke på den första tavlan, som föreskriver, att vi skola älska Gud och att vi i sanning skola vara övertygade om att Gud vredgas över synden, vidare att vi skola rätt frukta Gud och i sanning vara övertygade om att Gud hör vår bön. 35] Men utan den helige Ande kommer människans själ antingen att i säkerhet förakta Guds dom eller att fly straffet och hata den dömande Guden och lyder sålunda icke den första tavlan. Då sålunda förakt för Gud och tvivel på hans ord, hotelser och löften vidlåder den mänskliga naturen, syndar människan även när hon utan den helige Ande gör hedervärda gärningar, emedan hon gör dessa med ett ogudaktigt hjärta – detta i enlighet med ordet: Allt som icke sker av tro, det är synd. De, som så göra, handla nämligen med förakt för Gud såsom Epicurus, vilken icke hade någon förnimmelse av att Gud hade omsorg om honom, frågade efter honom eller bönhörde honom. Detta förakt fördärvar de till synes ärbara gärningarna, emedan Gud ser till hjärtat.

36] Slutligen påstå motståndarna en sådan orimlighet som att människorna, som äro skyldiga till Guds vrede, kunna förtjäna syndernas förlåtelse genom en framplockad kärlekens gärning, ehuru det är omöjligt att älska Gud, om man icke först genom tron mottagit syndernas förlåtelse. Ty icke kan det hjärta, som verkligen förnimmer Guds vrede, älska Gud, om det icke vet, att Gud är blidkad. 37] Så länge han förskräcker oss och synes utlämna oss till den eviga döden, kan den mänskliga naturen icke uppliva sig till att älska den vredgade, dömande och straffande Guden. De andligen sovande kunna med lätthet inbilla sig sådana drömmar som att en människa, som är skyldig till dödssynd, kan älska Gud över allting, ty dessa ha ingen erfarenhet av vad Guds vrede eller dom är. Men i samvetets kval och strid erfar det fåfängligheten av dessa filosofiska spekulationer. 38] Paulus säger: Lagen verkar vredesdomen. Men han säger icke, att människorna genom lagen förtjänar syndernas förlåtelse. Ty lagen anklagar och förskräcker alltid samvetet. Sålunda rättfärdiggör den icke, emedan det genom lagen förskräckta samvetet flyr Guds dom. Därför fara de vilse, som förtrösta på att genom lagen och dess gärningar kunna förtjäna syndernas förlåtelse. 39] Detta må vara nog angående den förnuftets och lagens rättfärdighet, som motståndarna lära. Strax härefter, då vi skola framlägga vår mening om trons rättfärdighet, måste vi för sakens skull framställa ännu flera vittnesbörd, vilka även skola tjäna till att kullkasta motståndarnas här omnämnda villfarelser.

40] Då människorna sålunda icke kunna av egna krafter fullgöra Guds lag och alla äro under synden och skyldiga till Guds eviga vrede och till döden, kunna vi alltså icke genom lagen befrias från synden och rättfärdiggöras, men löftet om syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen är oss givet för Kristi skull, som är utgiven för oss för att tillfyllestgöra för världens synd och som för oss är satt till en medlare och försonare. 41] Och detta löfte har icke sin betingelse i våra förtjänstfulla gärningar, utan det tillbjuder oss syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen av nåd, såsom Paulus säger: Om det vore på grund av gärningar, så är det icke av nåd. Och på ett annat ställe: Nu har, utan lag, en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, d.v.s. syndernas förlåtelse tillbjudes oss av nåd. Och icke heller är försoningen beroende av våra förtjänstfulla gärningar. 42] Men om syndaförlåtelsen berodde på våra förtjänster och försoningen vore av lagen, så vore den till intet nyttig. Ty då vi icke kunna fullgöra lagen, skulle av det sagda följa, att löftet om försoningen aldrig skulle komma oss till del. Detta bevisar Paulus i Rom. 4: Om vår arvedel vore av lagen, så vore tron till intet nyttig och löftet gjort om intet. Ty om löftet såsom villkor krävde våra förtjänstfulla gärningar och hållandet av lagen, så skulle, då vi aldrig kunna fullgöra lagen, därav följa, att löftet vore till intet nyttigt.

43] Men då rättfärdiggörelsen kommer till stånd genom löftet av nåd, så följer därav, att vi icke själva kunna rättfärdiggöra oss. Vartill behövs i annat fall löftet? Och då löftet blott kan mottagas genom tron, förkunnar evangeliet, som i egentlig mening är löftet om syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen för Kristi skull, den rättfärdighet av tron på Kristus, som lagen icke lär och som icke heller är någon lagens rättfärdighet. 44] Ty lagen fordrar av oss, att vi med våra gärningar skola vara fullkomliga. Men löftet tillbjuder oss, som äro tyngda av synd och död, försoning av nåd för Kristi skull, och denna mottaga vi icke genom gärningar utan genom tron allena. Denna tro frambär till Gud icke en förtröstan på egna förtjänstfulla gärningar, utan endast en förtröstan på löftet eller på den i Kristus utlovade barmhertigheten. 45] Denna särskilda tro (fides specialis), med vilken var och en tror, att hans synder äro för Kristi skull förlåtna och att Gud för Kristi skull är blidkad och nådig, mottager syndaförlåtelsen och rättfärdiggör oss. Och emedan denna tro i boten, d.v.s. i samvetsnöden, tröstar och upprättar våra hjärtan, pånyttföder den oss och meddelar åt oss den helige Ande, så att vi därefter kunna fullgöra Guds lag, d.v.s. älska Gud, rätt frukta honom, vara rätt övertygade om att gud hör vår bön och lyda Gud i alla prövningar, varjämte denna tro dödar den onda begärelsen o.s.v. 46] Sådan är tron, som av nåd mottager syndernas förlåtelse, emedan den mot Guds vrede ställer icke våra egna förtjänster eller vår kärlek, utan medlaren och försonaren Kristus. Denna tro är en rätt kunskap om Kristus, den utnyttjar Kristi välgärningar, pånyttföder hjärtana och föregår lagens uppfyllelse. 47] Om denna tro innehåller våra motståndares lära icke en stavelse. Därför förebrå vi våra motståndare, att de blott lära lagens rättfärdighet, som evangeliet inrymmer, då det förkunnar rättfärdigheten av tro på Kristus.

Forts. på nästa sida