1] I den fjärde, femte, sjätte och längre fram i den tjugonde artikeln förkasta motståndarna vår lära och bekännelse, att människorna få sina synders förlåtelse icke på grund av egna förtjänster, utan av nåd för Kristi skull genom tron på Kristus. De förkasta såväl det ena som det andra, både vårt förnekande av att människorna få sina synders förlåtelse på grund an egna förtjänster och vårt hävdande av att människorna genom tron få syndernas förlåtelse och genom tron på Kristus rättfärdiggöras. 2] Då det i denna meningsmotsättning är fråga om vår kristna läras främsta artikel, som, rätt förstådd, upphöjer och förhärligar Kristi ära och giver åt alla troendes samveten en välbehövlig och rik tröst, så bedja vi, att Hans Maj:t Kejsaren ville i nåder höra oss angående så viktiga saker. 3] Ty då motståndarna varken förstå vad syndaförlåtelsen eller tron eller nåden eller rättfärdigheten är, besudla de erbarmligt denna lära, fördunkla Kristi ära och välgärningar och beröva fromma samveten den i Kristus utlovade trösten. 4] Men för att stödja vår egen bekännelse och vederlägga motståndarnas invändningar böra vi först förutskicka ett och annat, så att vi kunna förstå, varifrån både motståndarnas och vår egen lära härflyter.

5] Hela Skriften bör uppdelas i dessa två huvuddelar: lagen och löftena. Än framställer Skriften lagen, än meddelar den löftet om Kristus, i det att antingen där utlovas, att Kristus skall komma, och för hans skull löftet om syndernas förlåtelse, rättfärdiggörelse och evigt liv gives, eller Kristus själv, sedan han kommit, i evangeliet lovar oss syndaförlåtelsen, rättfärdiggörelsen och det eviga livet. 6] I denna utredning mena vi med lagen Tio Guds bud, varhelst dessa stå att läsa i Skriften. Om ceremoniallagen och den borgerliga rätten tala vi för närvarande icke.

7] Av dessa båda delar uttager nu våra motståndare lagen, emedan människan av naturen med sitt förnuft i någon mån kan fatta lagen (ty samma lag är genom gudomlig ingivelse skriven i hennes hjärta), och genom lagen söka de förvärva syndaförlåtelse och rättfärdiggörelse. 8] Men Tio Guds bud kräva icke blott till det yttre borgerliga livet hörande gärningar, som förnuftet i någon mån kan fullgöra, utan även andra, som vida övergå förnuftets förmåga, nämligen att rätt frukta, älska och åkalla Gud, att vara rätt förvissad om att Gud hör vår bön och att förbida Guds hjälp i döden och i allehanda trångmål; slutligen kräva de lydnad mot Gud i döden och alla prövningar, på det att vi må rätt mottaga dem, när Gud pålägger oss dem.

9] Här följa de skolastiska teologerna filosoferna och lära blott om förnuftets rättfärdighet, d.v.s. om den utvärtes borgerliga rättfärdigheten, samt uppdikta därjämte, att vårt förnuft utan den helige Andes bistånd kan älska Gud över allting. Ty så länge människosjälen är i ostörd ro och icke känner Guds vrede eller Guds dom, kan den inbilla sig, att den vill älska Gud och för hans skull göra vad gott är. På detta sätt lära de, att människorna förtjäna syndernas förlåtelse, om de göra vad på dem ankommer, d.v.s. om förnuftet sörjer över synden och framlockar en gärning av kärlek till Gud eller för Guds skull gör något gott. 10] Då en sådan åsikt naturligtvis smickrar människorna, har den givit upphov till många gudstjänstbruk inom kyrkan, klosterlöften och missbruk av mässan, och så ha andra kommit och med stöd av samma åsikt uttänkt nya gudstjänster och annan observans. 11] Och för att alltmer understödja och öka förtröstan på sådana gärningar ha de påstått, att Gud med nödvändighet giver sin nåd åt dem, som göra dessa gärningar, icke såsom vore Gud av någon annan nödgad därtill, men på grund av nödvändigheten av sitt oföränderliga väsen.

12] Med denna åskådning sammanhänger många stora och farliga villfarelser, vilka det skulle vara alltför långrandigt att här uppräkna. Så mycket bör den erfarne läsaren dock förstå: Om det sagda betecknar den kristna rättfärdigheten, vad är det då för skillnad mellan filosofien och Kristi lära? Om vi kunna förtjäna syndernas förlåtelse med dessa våra egna gärningar, vad gör då Kristus? Om vi kunna rättfärdiggöras genom förnuftet eller förnuftets gärningar, vartill behöva vi då Kristus eller pånyttfödelsen? 13] Och på grund av nämnda åsikt har det redan gått så långt, att många håna oss, emedan vi lära, att man måste söka en annan rättfärdighet än den filosofiska. 14] Vi hava hört sådana, som i predikan alldeles lämnat evangeliet åsido och förklarat Aristoteles' Ethica. Och dessa skulle ju icke förfara oriktigt, om det som motståndarna försvara vore sant. Ty Aristoteles har skrivit så kunnigt om det i yttre mening ärbara livet, att man icke kan begära något bättre. 15] Vi veta också, att böcker finnas, vari vissa Kristi ord jämföres med uttalanden av Sokrates, Zeno och andra, precis som om Kristus skulle ha kommit för att meddela lagar, genom vilka vi skulle förtjäna syndernas förlåtelse, och som om vi icke skulle mottaga den av nåd för hans egen förtjänsts skull. 16] Om vi sålunda här antaga motståndarnas lära, att vi förtjäna syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen genom förnuftets gärningar, så föreligger ingen skillnad mellan den filosofiska eller i varje fall den fariseiska rättfärdigheten och den kristna.

17] Visserligen kräva motståndarna för att icke alldeles förbigå Kristus en viss historisk kunskap om honom och mena, att vi genom hans förtjänst få en viss habitus eller själslig beskaffenhet eller – såsom de kalla den – den första nåden, varmed de mena en böjelse att lättare älska Gud. Det är dock mycket ringa betydelse de tillmäta denna habituella eller själsliga böjelse, ty de mena, att viljans verk äro av precis samma slag såväl före som efter mottagandet av denna habitus eller själsliga beskaffenhet. De föregiva, att viljan i sig själv kan älska Gud, men denna habitus eggar den att göra detta mera glatt och villigt. De kräva, att man först skall förtjäna denna habitus genom föregående förtjänstfulla gärningar och att man sedan genom lagens gärningar skall förtjäna dess tillväxt och det eviga livet. 18] På detta sätt begrava de Kristus, för att människorna icke skall hålla sig till honom såsom medlare och mena sig för hans skull av nåd mottaga syndaförlåtelse och försoning, utan i stället inbilla sig, att de genom att själv fullgöra lagen förtjäna sina synders förlåtelse och anses såsom rättfärdiga inför Gud, ehuru ingen någonsin kan fullgöra lagen och förnuftet blott kan utföra vissa till det yttre borgerliga livet hörande gärningar, men varken kan frukta Gud eller tro, att Gud har omsorg om oss. Och ehuru de tala om denna habitus eller själsliga beskaffenhet, så kan utan trons rättfärdighet varken någon kärlek till Gud finnas hos människan eller någon förstå, vad denna kärlek till Gud är.

19] Då de vidare uppdikta en skillnad mellan en gärning, som på grund av billighet undfår lön (meritum congrui eller meritum de congruo), och en gärning, som på grund av värdighet gör anspråk på lön (meritum condigni eller meritum de condigno), leka de blott med ord, för att icke deras pelagianska tänkesätt skall klart framträda. Ty om Gud för en gärning, som på grund av billighet undfår lön (meritum de congruo), med nödvändighet giver sin nåd, så är denna icke längre en sådan gärning, utan en gärning, som på grund av värdighet gör anspråk på lön (meritum de condigno), ehuru de själva icke veta, vad de säga. Sedan människan mottagit denna habitus eller själsliga böjelse att älska Gud, föregiva de, att människan kan prestera förtjänster, vilka på grund av värdighet göra anspråk på lön. Och likväl låta de henne vara i tvivelsmål om huruvida hon har denna habitus eller själsliga beskaffenhet. På vad sätt kunna de då veta, huruvida de prestera förtjänster, vilka på grund av värdighet göra anspråk på lön (merita de condigno), eller blott sådana, som på grund av billighet undfå lönen (merita de congruo)? 20] Men allt detta är uppdiktat av andligen sovande människor, vilka icke veta, huru syndaförlåtelsen kommer till stånd och huru inför Guds dom och i samvetets ångest förtröstan på gärningar helt utrensas från oss. Säkra skrymtare anse alltid, att de kunna prestera förtjänstfulla gärningar, som på grund av egen värdighet göra anspråk på lön, vare sig den habituella själsliga beskaffenheten hos dem finnes eller icke. Ty av naturen förtrösta alltid människor på sin egen rättfärdighet. Men de förskräckta samvetena äro ovissa och tvivlande och eftersträva och hopa därefter andra gärningar för att komma till ro. Dessa mena sig aldrig prestera förtjänstfulla gärningar, som på grund av egen värdighet göra anspråk på lön, utan de råka i förtvivlan, om de icke utom lagens lära få höra evangeliet om syndaförlåtelsen av nåd och trons rättfärdighet.

21] Så lära motståndarna blott förnuftets eller i varje fall lagens rättfärdighet, som de betrakta på samma sätt som judarna betraktade Moses' beslöjade ansikte. Hos de säkra skrymtarna, som anse sig fullgöra lagen, uppväcka de därigenom en inbillad och fåfäng förtröstan på gärningar och förakt för Kristi nåd. De förskräckta samvetena åter driva de till förtvivlan, ty då människorna göra allt under tvivel, kunna de icke erfara, vad tron är och vad den förmår verka. Så drivas de till slut helt och hållet till förtvivlan.

Forts. på nästa sida