32] Vi lära sålunda om arvsynden intet, som är främmande vare sig för Skriften eller den allmänneliga kyrkan, utan vi ha åter framdragit och framställt i ljuset Skriftens och fädernas viktigaste tankar, som bortskymts av de nyare teologernas spetsfundiga tvister. Ty det ligger i öppen dag, att de nyare teologerna icke givit akt på vad fäderna velat framhålla med avseende på nämnda brist. 33] Men en rätt kunskap om arvsynden är nödvändig. Ty icke kunna vi förstå storheten av Kristi nåd, om vi icke känna vårt fördärv. Hela människans rättfärdighet är blott och bart skrymteri inför Gud, om vi icke känna, att vårt hjärta av naturen är i avsaknad av kärlek till Gud samt fruktan för och förtröstan på honom. 34] Därför säger profeten: Sedan du visat mig till rätta, slog jag mig på länden. Likaledes: Jag sade i min överväldigande ångest: alla människor äro lögnare, d.v.s. de tänka icke rätt om Gud.

35] Här klandra motståndarna även Luther, emedan han skrivit, att arvsynden kvarbliver efter dopet, och de tillägga, att denna lära med rätta blivit förkastad av Leo X. Hans Maj:t Kejsaren må här upptäcka deras uppenbara falska beskyllning. Ty motståndarna veta väl, i vilken mening Luther velat säga detta, att arvsynden kvarbliver efter dopet. Han har alltid skrivit, att dopet borttager arvsyndens skuld (reatus), ehuru syndens materia, såsom de uttrycka sig, d.v.s. den onda begärelsen, bliver kvar. Beträffande denna syndens materia har han tillagt, att den helige Ande, som gives genom dopet, börjar att döda den onda begärelsen och framskapar nya rörelser i människans hjärta. 36] I samma riktning uttalar sig Augustinus, då han säger: Synden förlåtes i dopet, dock icke så, att den icke mera är till, utan så, att den icke mera tillräknas. Här erkänner han öppet, att synden finnes, d.v.s. kvarbliver, ehuru den icke tillräknas. Och denna mening har så tillvunnit sig de senare teologernas bifall, att den t.o.m. återgivits i de kyrkliga dekreten. Och i sin skrift Contra Julianum säger Augustinus: Den syndens lag, som är i våra lemmar, har förlåtits genom den andliga pånyttfödelsen, men kvarbliver i det dödliga köttet. Den har förlåtits, emedan skulden är borttagen genom sakramentet, varigenom de troende pånyttfödas, men den bliver kvar, emedan den uppväcker de begär, mot vilka de troende kämpa. 37] Våra motståndare veta mycket väl, att Luther menar och lär just så, och då de icke kunna ogilla själva saken, vantolka de likväl hans ord för att med list få honom, ehuru oskyldig, fälld.

38] Medan de vidare påstå, att den onda begärelsen är ett straff, men icke synd, förfäktar Luther den meningen, att den är synd. Såsom ovan framhållits, bestämmer Augustinus arvsynden såsom ond begärelse. De må tvista med honom, om denna uppfattning är oriktig. 39] Dessutom säger Paulus: Jag hade icke vetat av begärelsen såsom synd, om icke lagen hade sagt: Du skall icke hava begärelse. Likaså: I mina lemmar ser jag en annan lag, som ligger i strid med lagen i min håg och som gör mig till fånge under syndens lag, som är i mina lemmar. 40] Dessa vittnesbörd kunna icke förvändas genom något spegelfäkteri. Ty med klara ord kalla de begärelsen synd, vilken likväl icke tillräknas dem, som äro i Kristus, ehuru den i realiteten är värd döden, om den icke tillgives. 41] Obestridligen är detta kyrkofädernas uppfattning. Ty Augustinus vederlägger utförligt deras åsikt, som mena, att begärelsen hos människan icke är synd, utan ett adiaforon, såsom kroppsfärgen eller ohälsan säges vara ett adiaforon.

42] Men om motståndarna påstå, att "fnösket" (fomes) är ett adiaforon, så motsägas de icke blott av många Skriftens ord, utan av hela kyrkan. Ty att tvivla på Guds vrede, på Guds nåd och på Guds ord, att vredgas på Guds domar, att förargas, om Gud icke genast hjälper ur bedrövelser, att knota över att det går de ogudaktiga här i världen bättre än de fromma, att upptändas av vrede, lusta, ärelystnad, girighet o.s.v. – vem har någonsin vågat kalla dessa ting adiafora, även om man icke helt givit sitt samtycke därtill. 43] Och sådant känna även de fromma inom sig, såsom det tydligt synes i psalmerna och hos profeterna. Men de skolastiska teologerna ha från filosofien hämtat de alldeles främmande åsikterna, att vi på grund av våra lidelser och lustar varken äro goda eller onda och varken böra berömmas eller klandras och att intet, som icke sker med fri vilja, är synd. Dessa åsikter äro uttalade av filosoferna med avseende på världslig dom, men icke med avseende på huru Gud dömer. Lika obetänksamt tillfoga de andra meningar, nämligen att naturen icke är ond. Mot detta, om det säges i rätt sammanhang, ha vi intet att invända, men här användes det oriktigt till att förringa arvsynden. Likväl stå sådana meningar att läsa hos de skolastiska teologerna, vilka otillbörligt sammanblanda den filosofiska eller borgerliga moralläran med evangeliet. 44] Och dylika meningar dryftades icke blott inom skolorna, utan spredos, såsom brukar ske, från skolorna till folket De kommo att bli förhärskande, ge näring åt förtröstan på människans egna krafter och undertrycka kunskapen om Kristi nåd. 45] Då Luther ville förklara, huru stor arvsynden och den mänskliga svagheten är, lärde han att vad som efter dopet blivit kvar av arvsynden till sin natur hos människan icke är ett adiaforon, utan är i behov av Kristi nåd för att icke tillräknas och i behov av den helige Ande för att dödas.

46] Medan de skolastiska teologerna förringa både synden och straffet, i det att de lära, att människan av egna krafter kan fullgöra Guds bud, beskrives i första Moseboken det för arvsynden bestämda straffet på annat vis. Ty där säges den mänskliga naturen vara underkastad icke blott döden och andra kroppsliga lidanden, utan även djävulens välde. Där framställes nämligen det fruktansvärda allvarliga ordet: Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan, mellan din säd och hennes säd. 47] Bristen och den onda begärelsen äro på en gång straff och synd. Döden, de andra kroppsliga lidandena och djävulens herravälde äro straff i egentlig mening. Ty den mänskliga naturen är överlämnad till slaveri och hålles fången av djävulen, som förleder den med ogudaktiga meningar och villfarelser och driver den till alla slags synder. 48] Men liksom vi icke kunna besegra djävulen annat än med Kristi hjälp, så kunna vi icke med egna krafter frigöra oss från nämnda slaveri. 49] Själva världshistorien visar, huru stor djävulens härskarmakt är. Ty världen är full av smädelser mot Gud och ogudaktiga meningar, och med dessa band har djävulen insnärjt dem, som i världens ögon äro visa och rättfärdiga. 50] Hos andra visa sig grövre synder. Men då vi mottagit Kristus, som borttagit både synd och straff och som förstört djävulens välde jämte synd och död, kunna vi icke rätt lära känna Kristi välgärningar utan att förstå vårt eget fördärv. Därför hava våra predikanter flitigt undervisat om dessa ting och hava icke lärt något nytt, utan hava framställt den heliga Skrift och de heliga kyrkofädernas läror.

51] Härmed mena vi oss ha meddelat Hans Maj:t Kejsaren tillräckligt angående de barnsliga och lama spetsfundigheter, varmed våra motståndare förvrängt denna vår lära. Ty vi veta, att vi i detta stycke tänka rätt och i överensstämmelse med Kristi allmänneliga kyrka. Men om motståndarna vilja på nytt upptaga denna lärostrid, så skola icke hos oss saknas sådana, som äro beredda att giva svar och försvara sanningen. Ty motståndarna förstå i denna sak till stor del icke vad de säga. Ofta motsäga de sig själva och kunna icke klart och logiskt utveckla vad arvsyndens väsen eller vad de kalla bristen är. Men vi hava icke här alltför ingående velat undersöka deras tvister, utan vi hava ansett att det vore tillräckligt att med vanliga och kända ord återgiva de heliga fädernas mening, som även vi ansluta oss till.