Forts. från föreg. sida

43] Det står sålunda fast, att motståndarna misstolka detta Kristi ord till att gälla munklivet. Dock inträffar det möjligen, att de få hundrafalt igen i detta livet. Ty de flesta bli munkar icke för evangeliets skull, utan för vällevnadens och sysslolöshetens skull, då de i stället för ett ringa fädernearv få del av de största rikedomar. 44] Men såsom hela munkväsendet är fullt av hyckleri, så anföra de under falskhet och skrymteri Skriftens vittnesbörd, varigenom de begå en dubbel synd, nämligen dels bedraga människor, dels bedraga dem under täckmantel av Guds namn.

45] De citera också ett annat bibelställe om fullkomligheten: Vill du vara fullkomlig, så gå bort och sälj allt vad du äger och giv åt de fattiga, och kom sedan och följ mig. Detta bibelställe har föranlett många att inbilla sig, att fullkomligheten skulle bestå i att avstå ifrån gods och ägodelar. 46] Må filosoferna gärna prisa Aristippus, som kastade en stor mängd guld i havet. Sådana föredömen ha intet att skaffa med den kristna fullkomligheten. Ty att var och en äger sitt av gods och ägodelar hör till den borgerligt-världsliga ordningen, som Guds ord gillar enligt budet: Du skall icke stjäla. Men att avstå från sina ägodelar har intet stöd i något Skriftens bud eller råd. Ty den evangeliska fattigdomen består icke i att avstå från ägodelar, utan i att icke vara girig och icke förtrösta på sina ägodelar, såsom David var fattig mitt i sitt övermåttan rika konungarike.

47] Då sålunda avståendet från ägodelarna blott är en människostadga, utgör det intet annat än ett fåfängt sätt att tjäna Gud. Omåttligt lovprisas det i ett av de i Extrav. ingående påvliga dekreten, där det heter, att avståendet av våra ägodelar för Guds skull är förtjänstfullt och heligt och vägen till fullkomligheten. Det är högst fördärvligt att på ett så överdrivet sätt lovprisa något, som är oförenligt med vanlig borgerlig ordning. Kristus kallar det fullkomlighet, mena de. 48] Vi svarar: nej, ty de göra våld på texten, i det att de anföra den i stympat skick. Fullkomligheten består i det, som Kristus tillägger: Följ mig. Han framställer här ett exempel på lydnad i kallelsen. 49] Och då kallelserna äro olika, gäller icke denna kallelse för alla, utan endast den människa, med vilken Kristus vid detta tillfälle talar, såsom Davids kallelse till att vara konung och Abrahams kallelse att offra sin son icke böra efterhärmas av oss. Kallelserna äro individuella, såsom uppgifterna skifta under olika tider och olika personliga omständigheter, men exemplet på lydnad gäller alla. 50] Den ifrågavarande ynglingen skulle hava vunnit fullkomlighet, om han hade trott på och åtlytt den till honom riktade kallelsen. Så består fullkomligheten för oss däri, att var och en i sann tro lyder sin kallelse.

51] För det tredje ingår i munklöftena löftet om kyskhet. Men vi ha förut på tal om prästernas äktenskap sagt, att man icke med löften och föreskrifter kan upphäva den naturliga rätten. Och då icke alla hava återhållsamhetens gåva, komma många att på grund av sin svaghet på ett högst olyckligt sätt uppfylla detta löfte. Men varken några löften eller föreskrifter kunna upphäva den helige Andes bud: För att undgå otuktssynder må var och en hava sin egen hustru. Därför är detta löfte icke tillåtligt för dem, som icke hava återhållsamhetens gåva och på grund av sin svaghet icke bevara sin renhet. 52] Om hela denna sak ha vi förut talat tillräckligt, och det är i sanning förunderligt, att ehuru motståndarna inför sina ögon se det fördärvbringande och det förargelseväckande, de likväl försvara dessa sina stadgar i strid mot Guds uppenbara bud. Men icke rör dem Kristi ord, varmed han bestraffar fariséerna, vilka stiftat lagar i strid mot Guds ord.

53] För det fjärde hava de, som leva i kloster, frihet att utträda därur på grund av de där förekommande ogudaktiga gudstjänstbruken, t.ex. vanhelgandet av mässan, som för vinnings skull hålles för döda, och helgondyrkan, varvid man begår en dubbel synd, nämligen dels att helgonen sättas i Kristi ställe och dels att de på ett ogudaktigt sätt dyrkas, såsom dominikanerna uppfunnit den heliga Jungfruns rosenkrans, vilket blott är ett hopande av tomma ord, lika dåraktigt som gudlöst, i det att det framkallar en grundlös förtröstan. Vidare övas denna ogudaktighet blott för snöd vinnings skull. 54] Men evangeliet om syndernas förlåtelse av nåd för Kristi skull, om trons rättfärdighet, om den verkliga boten och om de verkliga gärningar, som Gud påbjuder, vilja de varken höra eller lära, utan de syssla med filosofiska utredningar och stadgar om ceremonier, vilka ställa Kristus i skuggan.

55] Vi vilja icke här tala om hela denna av ceremonier bestående gudstjänst med läsande, sjungande och dylikt, som kan fördragas, om det förehaves såsom övning, såsom föreläsandet i skolorna har till syfte att undervisa åhörarna och därjämte leda några till gudsfruktan och tro. Men nu föregiva de, att dessa yttre bruk äro gudstjänster, som förtjäna syndernas förlåtelse både åt dem själva och åt andra. Därför öka de dessa ceremoniers antal. Men om de färetogo dem för att undervisa och förmana åhörarna, så äro korta och på ett vårdat sätt framförda skriftläsningar vida mer gagnande än detta ändlösa hopande av tomma ord. 56] Så är hela munklivet uppfyllt av skrymteri och falska åsikter. Till allt detta kommer även den faran, att de, som leva i dessa klostersamfund, tvingas att instämma med dem, som förfölja sanningen. Det finnes sålunda stora och tungt vägande skäl för att befria rättsinniga människor från detta levnadssätt.

57] Slutligen befriar kyrkolagen själv de många, som utan omtanke avlagt munklöftet, lockade därtill genom munkarnas finter eller tvingade därtill av vänner. Icke ens kyrkolagen förklarar sådana löften såsom giltiga. Härav framgår tydligt, att en rad skäl föreligga för hävdandet av att munklöftena, sådana de hittills avlagts, icke äro verkliga löften, varför man tryggt kan lämna detta levnadssätt, som är så uppfyllt av skrymteri och falska föreställningar.

58] Här åberopa motståndarna gent emot oss nasirerna i Gamla testamentet. Men dessa avlade icke sina löften med de falska föreställningar, som vi hittills kritiserat med avseende på munklöftena. Nasirernas levnadssätt innebar en övning och en bekännelse av deras tro inför människorna, men avsåg icke att förtjäna syndernas förlåtelse och rättfärdiggöra inför Gud. Såsom vidare omskärelsen och slaktandet av offerdjur numera icke är en gudstjänst, så bör man icke heller nu framställa nasirernas levnadssätt såsom en gudstjänst, utan bedöma det rätt och slätt såsom ett adiaforon eller något i och för sig varken gott eller ont. Därför kan munklivet, som utan stöd av Guds ord uppfunnits för att vara en gudstjänst, som förtjänar syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen, icke rätteligen jämföras med nasirernas levnadssätt, som hade stöd i Guds ord och icke var inrättat för att förtjäna syndernas förlåtelse, utan för att vara en utvärtes övning i likhet med iakttagandet av andra i lagen föreskrivna yttre bruk. Detsamma kan sägas om andra i det gamla förbundet meddelade löften.

59] De åberopa också rekabiterna, vilka varken besutto egendom eller drucko vin, såsom Jeremia meddelar i 35:e kapitlet. Naturligtvis passar rekabiternas exempel väl in på våra munkar, vilkas kloster överträffa konungapalatsen och som leva i största överdåd! Och mitt under brist på allt levde dock rekabiterna i äktenskap. Men ehuru våra munkar ha överflöd på allehanda njutningar, föregiva de sig leva i celibat.

60] Emellertid måste alla exempel tolkas och förstås efter en fast norm, nämligen i enlighet med Skriftens otvetydiga och klara ord, och icke i strid emot denna norm eller mot Skriften. 61] Men det är i högsta grad fast och visst, att vi genom hållandet av människostadgar icke förtjäna syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen. Därför – då rekabiterna få beröm i Skriften, ha de omöjligen iakttagit sina seder och bruk i den avsikten, att de därigenom skulle förtjäna syndernas förlåtelse eller att deras verk skulle vara en rättfärdiggörande gudstjänst eller att de på grund därav skulle förvärva det eviga livet, men icke genom Guds barmhärtighet för den utlovade sädens skull. Men emedan de höllo sina fäders bud, berömmer Skriften deras lydnad, ty därom föreligger ett Guds bud: Hedra din fader och din moder.

62] Vidare hade deras levnadssätt ett särskilt syfte. Emedan de voro främlingar och icke israeliter, hade deras fader tydligen velat genom vissa tecken skilja dem från hedningarna, för att de icke skulle avfalla till deras avgudadyrkan. Han ville genom dessa tecken påminna dem om läran om tron och odödligheten. 63] Ett sådant ändamål är tillåtligt. Men munklivets ändamål äro helt andra. De föregiva, att detta liv är en gudstjänst och att det förtjänar syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen. Sålunda finnes det ingen likhet mellan munkväsendet och rekabiterna, all annan oegentlighet, som vidlåder det nuvarande munkväsendet, att förtiga.

64] De anföra också ur 1 Tim. 5 ordet om änkorna, som tjänade församlingen och underhöllos på allmän bekostnad. Där heter det: De vilja gifta sig och ådraga sig därmed en dom, emedan de hava brutit sin första tro. 65] Låtom oss först antaga, att aposteln talar om löften, så utgör detta bibelställe dock intet stöd för munklöftena, vilka avlägges i syfte att vara ett sätt att tjäna Gud och i tro att de förtjäna syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen. Ty Paulus förkastar uttryckligen alla gudstjänster, lagar och gärningar, som göras i syfte, att vi därigenom skulle förtjäna syndernas förlåtelse eller på grund av dem, men icke genom Guds barmhärtighet för Kristi skull, få det eviga livet. Därför äro änkornas löften, om de verkligen avlagt några sådana, alldeles olika munklöftena.

66] För övrigt, om motståndarna icke avstå att förvränga detta bibelställe till att gälla munklöftena, så måste de göra detsamma med det ord, som förbjuder att antaga någon änka, som är under sextio år. 67] Sålunda äro de löften, som avlagts före denna ålder ogiltiga. Men kyrkan kände denna tid ännu alls icke till några munklöften. Därför uttalar Paulus sitt ogillande över änkorna, icke emedan de gifta sig – ty han bjuder de yngre änkorna att gifta sig – utan emedan de, allt under det att de underhöllos på allmän bekostnad, voro lättfärdiga och sålunda bortkastade sin tro. Detta kallar han den första tron, d.v.s. icke den som hörde till något munklöfte, utan till hela deras kristendom. Just på detta sätt använder han uttrycket "tro" i samma kapitel: Om någon icke drager försorg om sina egna, först och främst sina närmaste, så har han förnekat sin tro. 68] Han talar nämligen på annat sätt om tron än sofisterna. Han tillskriver icke dem tro, vilka leva i dödssynd. Därför säger han, att de bortkasta sin tro, vilka icke draga försorg om sina närmaste. Och på samma sätt säger han om de lättfärdiga kvinnorna, att de bortkasta sin tro.

69] Vi hava nu genomgått några av våra argument och under tiden vederlagt våra motståndares invändningar. Och vi hava anfört detta icke blott för våra motståndares skull, utan än mera för gudfruktiga människors skull, för att de må hava för ögonen skälen till att de böra förkasta munkarnas skrymteri och uppdiktade gudstjänster, vilka alla fördömas av detta enda ord av Kristus: Fåfängt dyrka de mig genom människobud. Därför äro löftena själva och iakttagandet av stadgarna angående mat, böner, sånger, kläder, skor och gördlar onyttiga gudstjänster inför Gud. Så må ock alla gudfruktiga människor veta och vara förvissade om, att det helt enkelt är en fariseisk och fördömd villfarelse, att iakttagande av allt detta förtjänar syndernas förlåtelse och att vi på grund därav, men icke genom Guds barmhärtighet för Kristi skull, räknas såsom rättfärdiga och få evigt liv. 70] Och de heliga män, som fört ett sådant liv, hava varit tvungna att frångå sin förtröstan på iakttagandet av dessa stadgar och hava måst lära sig, att de få syndernas förlåtelse av nåd för Kristi skull och att de genom Guds barmhärtighet för Kristi skull skola nå fram till det eviga livet, men icke för dessa gudstjänsters skull, och slutligen att Gud blott gillar sådana gudstjänster, som han förordnat genom sitt ord och som hava kraft och giltighet genom tron.