Forts. från föreg. sida

24] Men given akt på motståndarnas fräckhet. De påstå icke blott att iakttagandet av munklivets föreskrifter är en gudstjänst, som rättfärdiggör, utan tillägga även, att det är en fullkomligare gudstjänst, d.v.s. en sådan, som i högre grad förtjänar syndaförlåtelsen och rättfärdiggörelsen än övriga levnadskall. Och här samverka många falska och fördärvliga åsikter. De föregiva, att det innebär ett fullgörande både av buden och de evangeliska råden. Såsom frikostiga människor sälja de sedan åt andra de överloppsförtjänster, som de inbilla sig hava förvärvat. 25] Allt detta är fullt av fariseiskt skrymteri och fåfänglighet. Ty den högsta formen av ogudaktighet är att mena, att de så helt kan fullgöra dekalogen, att deras förtjänster överflöda, ehuru dessa Guds bud: Du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, och: Du skall icke hava begärelse, anklaga alla de heliga. Och profeten säger: Alla människor äro lögnare, d.v.s. de tänka icke rätt om Gud, de frukta honom icke tillräckligt och tro icke tillräckligt på honom. Med orätt berömma sig därför munkarna av att genom klosterlivet uppfylla buden och göra mer än buden kräva.

26] Vidare är även detta falskt, att munklivet innebär fullgörandet av de evangeliska råden. Ty evangeliet ger inga råd med avseende på olikheter i klädedräkt och mat samt avstående av egendom. Detta är människostadgar, om vilka det heter: Maten avgör icke vår ställning inför Gud. Därför utgör iakttagandet härav varken någon rättfärdiggörande gudstjänst eller någon fullkomlighet, utan är fastmer, om det utstyres med sådana benämningar, en de onda andarnas rena lära.

27] Att leva ogift tillråder Skriften, men blott dem, som hava den gåvan, såsom ovan sagts. Men det är en den mest fördärvliga villfarelse att mena, att den evangeliska fullkomligheten består i iakttagandet av människostadgar. Ty i så fall skulle även de mohammedanska munkarna kunna berömma sig av att äga den evangeliska fullkomligheten. Icke heller består denna fullkomlighet i iakttagandet av andra ting, som äro adiafora eller i och för sig varken goda eller onda, utan då Guds rike består i rättfärdighet och liv i hjärtana, innebär denna fullkomlighet att tillväxa i gudsfruktan, i förtröstan på den i Kristus utlovade barmhärtigheten och i trogen lydnad i kallelsen, såsom Paulus ju beskriver denna fullkomlighet: Vi skola förvandlas från härlighet till härlighet, såsom genom Herrens Ande. Han säger icke, att vi skola byta munkkåpor eller skor eller gördlar. Det är ömkligt, att man i kyrkan skall få läsa och höra sådana fariseiska, ja, mohammedanska åsikter som att evangeliets eller Kristi rikes fullkomlighet, som är evigt liv, skulle bestå i iakttagandet av dessa dåraktiga stadganden om kläder och annat dylikt lappri.

30] Dessutom tillfoga de Kristus smälek, då de säga, att människor genom munklivet kunna förtjäna det eviga livet. Gud tillskriver icke ens sin lag den äran, att vi genom den skulle förtjäna det eviga livet, såsom han tydligen säger hos Hesekiel i det 20:e kapitlet: Jag har givit dem bud, som icke voro till deras båtnad, och rätter, genom vilka de icke kunde bliva vid liv. 31] Först och främst är det visst och sant, att munklivet icke förtjänar syndernas förlåtelse, utan denna få vi av nåd genom tron, såsom vi ovan sagt. 32] Vidare skänkes genom Guds barmhärtighet för Kristi skull det eviga livet åt dem, som genom tron mottaga förlåtelsen och icke ställa egna förtjänster mot Guds dom, såsom även Bernhard uttryckligen säger: Först av allt är det nödvändigt att tro, att du icke kan få syndernas förlåtelse annat än genom Guds barmhärtighet; vidare att du icke kan göra någon som helst god gärning, om icke Gud själv giver dig även den; slutligen att du icke genom några goda gärningar kan förtjäna det eviga livet, om icke heller detta gives dig av nåd. Det, som här närmast följer i detta uttalande, hava vi ovan anfört. Till sist tillfogar Bernhard: Ingen må låta förleda sig, ty om han tänker väl efter, skall han otvivelaktigt finna, att han icke med tio tusen kan gå emot honom, som möter med tjugo tusen. 33] Men då vi icke genom den gudomliga lagens gärningar kunna förtjäna syndernas förlåtelse eller evigt liv, utan måste fly till Guds barmhärtighet, som är utlovad i Kristus, huru mycket mindre bör då denna ära att förtjäna syndernas förlåtelse och evigt liv tillskrivas iakttagandet av munklivets bud, vilka äro idel människostadgar.

34] På detta sätt bortskymmes helt enkelt evangeliet om syndernas förlåtelse av nåd och om omfattandet av den i Kristus utlovade barmhärtigheten av dem, som lära, att munklivet förtjänar syndernas förlåtelse eller det eviga livet, och som överflytta den förtröstan, som tillkommer Kristus, på fullgörandet av dessa dåraktiga stadgar. I stället för Kristus dyrka de sina kåpor och sin smuts. Men då de själva äro i behov av Guds barmhärtighet, handla de gudlöst, då de inbilla sig äga överloppsförtjänster och kunna sälja dessa åt andra.

35] Vi fatta oss här kortare, emedan det av vad vi ovan sagt om rättfärdiggörelsen, boten och mämnniskostadgarna är tillräckligt tydligt och klart, att munklöftena icke kunna vara lösepenning, för vilken syndernas förlåtelse och det eviga livet gives oss. Och då Kristus kallar hållandet av människobuden en fåfäng gudsdyrkan, kan detta på intet vis representera den evangeliska fullkomligheten.

36] Men motståndarna synas på ett listigt sätt vilja rubba på den vanliga uppfattningen om fullkomligheten. De förneka, att munklivet självt är denna fullkomlighet, men säga, att det representerar det stånd, där denna fullkomlighet kan uppnås. Detta är vackert sagt, och vi draga oss till minnes, att denna korrigering finnes uttalad hos Gerson. Det är uppenbart, att förståndiga män tagit anstöt av det omåttliga lovprisandet av munklivet, och då de icke vågade helt frånkänna det berömmelsen att representera fullkomligheten, ha de tillagt denna rättelse, att det är det stånd, vari man kan uppnå fullkomligheten. 37] Men härav följer, att munkens liv icke i högre grad representerar fullkomlighetens stånd än åkerbrukarens eller hantverkarens. Ty dessa äro stånd, i vilka fullkomligheten kan förvärvas. Alla människor, i vilken kallelse de än stå, böra nämligen eftersträva fullkomligheten, d.v.s. tillväxa i gudsfruktan, tro och kärlek till nästan samt liknande andliga dygder.

38] Skildringarna av Antonius' och andra eremiters liv giva exempel på huru de olika levnadssätten kunna jämställas med varandra. Det heter om Antonius, att han bad, att Gud skulle visa honom, huru långt han framskridit i det levnadssätt, han gjort till sitt, och att han då i drömmen fick se en i Alexandria boende skomakare, med vilken han skulle jämföra sig. Följande dag begav sig Antonius till staden, gick till skomakaren och frågade honom, vilka övningar han företog sig och vilka gåvor han ägde, men fick genom samtalet med mannen höra, att denna varje morgon endast bad en kort bön för hela staden och sedan tog itu med sitt arbete. Härav förstod Antonius, att rättfärdiggörelsen icke vanns genom det levnadssätt, som han valt.

39] Men fastän motståndarna nu inskränka något på lovprisandet av fullkomligheten i munklivet, så mena de likväl i själva verket något annat. Ty de sälja förtjänsterna och låter dessa komma andra till del, under förevändningen att de iakttaga både buden och de evangeliska råden, varför de mena sig hava förtjänster till överlopps. Men vad är att för sig göra anspråk på fullkomlighet om icke detta? Vidare står det i vederläggningsskriften själv, att munkarna bemöda sig att leva strängare än andra i enlighet med evangeliet. Om nu munkarna anses leva strängare än andra efter evangeliet, därför att de icke hava privategendom, leva i celibat och lyda ordensregeln med avseende på klädedräkt, mat och dylikt lappri, så följer ju härav, att man tillskriver människostadgar fullkomlighet.

41] Detta övergivande kan nu vara av dubbel art. Det ena slaget sker utanför kallelsen och utan Guds bud, och det ogillar Kristus. Ty av oss självvalda gärningar äro fåfängt dyrkande av Gud. Härav framgår det emellertid än klarare, att Kristus icke gillar detta övergivande, ty han talar om att övergiva hustru och barn. Men vi veta, att Guds bud förbjuder att övergiva hustru och barn. Det finns ett annat slags övergivande, som sker på grund av Guds bud, nämligen då en tyrannisk härskarmakt tvingar oss att antingen avvika eller förneka evangelium. Här ålägger oss Gud att hellre lida oförrätt och hellre låta oss berövas icke blott ägodelar, hustru och barn, utan även livet. Detta övergivande gillar Kristus och tillägger: För evangeliets skull, för att därmed angiva, att han icke talar om sådana, som gör hustru och barn orätt, utan om dem, som lida oförrätt, därför att de bekänna evangelium. 42] Vi äro pliktiga att giva även vårt liv för evangeliets skull. Det skulle nu vara orimligt att mena, att det skulle vara ett rätt tjänande av Gud att taga sig själv av daga och så giva sitt liv utan någon Guds befallning. Lika orimligt är det att mena, att det skulle vara ett rätt tjänande av Gud att övergiva ägodelar, vänner, hustru och barn utan någon Guds befallning.

Forts. på nästa sida