1] I staden Eisenach i Thüringen fanns för trettio år sedan en franciskanmunk vid namn Johannes Hilten, vilken av sitt brödraskap kastades i fängelse, därför att han riktat anmärkningar mot vissa kända missbruk. Vi hava nämligen sett hans skrifter, av vilka man kan förstå, hurudan hans lära var. Och de, som lärt känna honom, betyga, att han var en saktmodig och allvarlig gammal man utan småsinne. 2] Denne har förutsagt mycket, som dels redan inträffat, dels synes vara nära förestående, men vilket vi icke vilja angiva, för att det icke må tolkas som om vi gjorde det av hat till någon eller för att vinna någons gunst. Men då han slutligen antingen på grund av sin höga ålder eller på grund av fängelsets osundhet blev sjuk, kallade han till sig klosterföreståndaren för att tala med honom om sitt tillstånd. Då denne, upptänd av fariseiskt nit, började förebrå honom för hans lära såsom hinderlig för inkomsterna, lät han bli att tala om sin sjukdom och sade suckande, att han med jämnmod för Kristi skull ville fördraga den honom tillfogade oförrätten, då han icke skrivit eller lärt något, som kunde skada klosterväsendet, blott riktat anmärkningar mot vissa kända missförhållanden. 3] Men en annan, sade han, skall komma år 1516, vilken skall förgöra eder, och honom kunnen I icke motstå. Just denna hans mening om munkväsendets dalande och detta årtal hava hans vänner funnit av honom uppskrivna bland hans efterlämnade anteckningar i hans kommentarer till vissa ställen i Daniels bok. 4] Ehuru först händelserna själva kunna lära oss, huru mycken tilltro man bör sätta till dessa hans ord, så finnas andra icke mindre säkra tecken, som hotande båda en förändring av munkväldet. Ty känt är, huru mycket skrymteri, ärelystnad och girighet som finnes i klostren, huru mycken okunnighet och på okunnighet beroende grymhet där finnes, huru mycket tomt prat som förekommer i deras predikningar och i deras försök att uttänka nya sätt att locka till sig penningar. Och det finns även andra missförhållanden, som vi icke ens vilja nämna. 5] Ehuru klostren fordom voro skolor för undervisning i den kristna läran, hava de nu urartat och förvandlats liksom från guld till järn eller liksom den platonska harmonien går över i disharmonier, vilka enligt Platon båda undergång. De rikaste klostren uppföda endast en hop sysslolösa människor, som under den falska förevändningen att de leva ett fromt liv frossa på de allmosor, som i kyrkan offentligen uppbäras. 6] Men Kristus talar varnande om saltet, som mist sin sälta och som man brukar kasta ut och trampa ned. Därför sia munkarna själva genom sitt liv och leverne om sitt öde. 7] Härtill kommer även ett annat tecken, nämligen att de här och var äro upphov till att många rättskaffens män dräpas. Tvivelsutan skall Gud snarligen straffa dem för dessa mord. 8] Men vi anklaga icke alla, ty vi tro, att det här och var i klostren finnes rättsinniga män, som icke tänka alltför högt om dessa av människor föreskrivna seder och bruk, såsom vissa författare kalla dem, samt icke gilla den grymhet, som de skrymtaktiga bland dem öva.

9] Men vi avhandla här just den lära, som de, som avfattat vederläggningsskriften, försvara, och behandla icke frågan, huruvida löftena skola hållas. Ty vi mena, att tillåtliga löften skola hållas. De frågor, det här gäller, äro: Förtjäna munkarnas sätt att tjäna Gud syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelse? Äro de tillfyllestgörelser för synd? Äro de likvärdiga med dopet? Äro de uppfyllelse av buden och de evangeliska råden? Utgöra de den evangeliska fullkomligheten? Medföra de överloppsförtjänster? Äro de förtjänster, som fullgjorda för andra frälsa dem? Äro de löften tillåtliga, som uppfyllas i detta syfte? Äro de löften tillåtliga, som under fromheten täckmantel avläggas blott för bukens och lättjas skull? Kan man verkligen anse sådana löften såsom verkliga löften, vilka avpressa dem, som äro motvilliga eller som på grund av sin ungdom icke kunna bedöma, vad slags liv det gäller och som av föräldrar och vänner sättas i kloster för att underhållas på allmän bekostnad, så att deras arv må sparas? Äro de löften tillåtliga, som uppenbarligen leda till synd, antingen på grund därav att vår svaghet icke gör det möjligt att hålla dem eller emedan de som tillhöra dessa sammanslutningar tvingas att godkänna och taga del i missbruket av mässan i den ogudaktiga helgondyrkan samt biträda besluten om att fara grymt fram mot redbara människor? 10] Dessa frågor ha vi att behandla. Och ehuru vi i vår bekännelse mestadels talat om sådana löften, som även de påvliga förordningarna förkasta, så yrka likväl motståndarna, att vi skola förkasta allt, som vi där framställt. Ty så ha de uttryckligen sagt.

Det är mödan värt att aktge på huru de söka slingra sig undan våra skäl samt vad de anföra till försvar för sin sak. Vi vilja därför i korthet genomgå några av våra argument och därvid under hand vederlägga motståndarnas spegelfäkterier. Men då hela denna fråga är noggrant och utförligt behandlad av Luther i skriften De votis monasticis, vilja vi anse denna bok såsom här åter upptagen.

14] Då Paulus förnekar, att människorna kunna genom Mose lag förtjäna syndernas förlåtelse, så frånkänner han i ännu högre grad människostadgarna denna ära, såsom han klart betygar i Kolosserbrevet. Om Mose lag, som var av Gud uppenbarad, icke förtjänade syndernas förlåtelse, huru mycket mindre då dessa tokiga stadgar, som strida mot borgerlig sed!

15] Motståndarna föregiva, att enligt Paulus Mose lag är avskaffad, men att Kristus efterträtt Moses för att giva oss syndernas förlåtelse icke av nåd, utan på grund av dessa laggärningar, som nu kunna uttänkas. Genom denna gudlösa och förryckta inbillning fördunkla de Kristi välgärning. 16] Därefter föregiva de, att bland dem, som hålla denna Kristi lag, munkarna äro de, som hålla den strängare än andra genom sitt hyckleri med fattigdom, lydnad och kyskhet, ehuru allt detta blott är förevändning och sken. De skryta med sin fattigdom, medan de ha överflöd på allt. De skryta med sin lydnad, då ingen sorts människor har större frihet än munkarna. Om celibatet vilja vi här icke tala. Gerson blottar, huru pass rena de äro, som bemöda sig om att vara återhållsamma. Och huru många göra det?

17] Med ett dylikt hyckleri leva munkarna – kantänka – på ett särskilt sätt i enlighet med evangeliet. Men Kristus har icke kommit i stället för Moses för att på grund av våra egna gärningar förlåta oss våra synder, utan för att för oss ställa sina förtjänster och sitt försoningsverk gent emot Guds vrede och av nåd förlåta oss. Men den som förbigår Kristi försoningsverk och ställer sina egna förtjänster gent emot Guds vrede och söker på grund av sina egna förtjänster förvärva syndernas förlåtelse, vare sig han härvid anför gärningar, föreskrivna av den mosaiska lagen eller dekalogen eller Benedictus', Augustinus' eller andra ordensregler, han utplånar Kristi löfte och har förkastat Kristus samt fallit ur nåden. Detta är Pauli mening.

18] Se, huldrike kejsar Karl, sen, I furstar, och sen, I alla ständer, huru stor motståndarnas fräckhet är. Då vi anfört Pauli ord i denna anda och mening, ha de tillagt: Vad som här anförts mot munkväsendet, är ogudaktigt. 19] Vad är månne mera visst och sant än att människorna få syndernas förlåtelse genom tron för Kristi skull? Och detta drista sig dessa skälmar kalla ogudaktighet. Vi tvivla ingalunda på att därest I blivit upplysta om detta ställe, I haden sörjt för att en så fräck smädelse utplånats ur vederläggningsskriften.

20] Men då vi ovan utförligt visat det vara en ogudaktig mening, att vi på grund av våra egna gärningar få syndernas förlåtelse, vilja vi i detta sammanhang fatta oss kortare. Ty varje förståndig läsare kan av det sagda draga den slutsatsen, att vi icke heller genom munklivets gärningar förtjäna syndernas förlåtelse. Därför bör man icke på något sätt fördraga den hädelse, som står att läsa hos Thomas, att munkväsendet är likvärdigt med dopet. Det är vanvett att jämställa en människostadga, som varken har sin grund i Guds bud eller löfte, med Kristi instiftelse, som har stöd i både Guds bud och löfte och som innesluter ett nådens och det eviga livets förbund.

21] För det andra äro lydnaden, fattigdomen och celibatet, så vitt detta icke är orent, övningar, som äro adiafora eller i och för sig varken goda eller onda. Därför kunna de heliga öva sig i dem utan att begå något orätt, såsom Bernhard, Franciscus och andra heliga män gjort. Och de ha gjort detta för den lekamliga nyttans skull för att bliva mera skickade till att undervisa och fullgöra andra fromma uppgifter, men icke därför att dessa gärningar i sig själva skulle innebära ett tjänande av Gud, vilket rättfärdiggör eller förtjänar det eviga livet. Här är med ett ord fråga om sådana gärningar, om vilka Paulus säger: Den lekamliga övningen gagnar föga. 22] Det är troligt, att det här och var i klostren också finnes rättfärdiga män, som tjäna i Ordets ämbete och utan ogudaktiga avsikter iakttaga dessa stadgar. 23] Men att mena att iakttagandet av nämnda stadgar är en gudstjänst, på grund varav man räknas såsom rättfärdig inför Gud och förtjänar det eviga livet, det strider mot evangeliet om trons rättfärdighet, som innebär, att rättfärdigheten och det eviga livet skänkes oss för Kristi skull. Det står också i strid mot Kristi ord: Fåfängt dyrka de mig med människobud. Likaledes strider det mot detta ord: Allt, som icke sker av tro, är synd. Men huru kunna de påstå, att dessa gärningar utgöra ett tjänande av Gud, som Gud godtager, såsom vore det en rättfärdighet inför honom, ehuru de icke hava något stöd i Guds ord?

Forts. på nästa sida