Forts. från föreg. sida

89] Det finns icke några Skriftens vittnesbörd eller någon Guds befallning till stöd för våra motståndares försvar av att hålla mässor för att befria de avlidnas själar, varigenom de göra sig en ofantlig inkomst. Det är dock icke någon ringa synd att utan stöd av någon Guds befallning eller något exempel i Skriften i kyrkan införa dylika gudstjänster och att giva de döda del av Herrens nattvard, som är instiftad till en åminnelse och en förkunnelse av Kristus bland de levande. Detta är att i strid mot andra budet missbruka Guds namn.

Först och främst är det en smädelse mot evangeliet att mena, att firandet av mässan redan därigenom att handlingen utföres (ex opere operato) utan tro är ett offer, som försonar Gud och tillfyllestgör för synderna. Det är en förskräcklig åsikt att vilja tilldela prästens handling lika stor verkan som Kristi död. Vidare kunna synd och död icke övervinnas annat än genom tron på Kristus, såsom Paulus lär: Rättfärdiggjorda av tro hava vi frid. Därför kan icke prästens gärning åt en annan befria denne från skärseldens straff.

90] Vi skola nu förbigå, hurudana motståndarnas bevis för skärselden äro, huru de föreställa sig skärseldsstraffen, vilka grunder de hava för för sin lära om tillfyllestgörelsen, som vi förut visat vara fullständigt falsk. Gent emot detta vilja vi endast hävda, att det är visst och sant, att Herrens nattvard är instiftad för att vi skola få förlåtelse för skulden. Ty då den meddelar syndernas förlåtelse, är det nödvändigt att förstå detta såsom gällande skulden. Och likväl tillfyllestgör den icke för skulden, ty eljest vore ju mässan likvärdig med Kristi död. Och skuldens förlåtelse kan blott mottagas med tron. Därför är mässan icke en tillfyllestgörelse, utan ett löfte och ett sakrament, som fordrar tro.

91] I sanning måste alla gudfruktiga människor känna bitter smärta, om de skulle tänka, att mässan till största delen vore avsedd för de döda såsom tillfyllestgörelse för skärseldsstraffen. Detta är att ur kyrkan borttaga det dagliga offret. Och det är likvärdigt med Antiochus' tyranni att på detta sätt förvandla de frälsningsbringande löftena om skuldens utplånande och tron till de grundlösa inbillningarna om tillfyllestgörelserna, och det är även att besudla evangeliet och fördärva sakramentens rätta bruk. De, om vilka Paulus sagt, att de försynda sig på Herrens lekamen och blod, äro just dessa, som undertryckt läran om tron och använt syndaförlåtelsen och Herrens lekamen och blod till skamlig vinning under förevändning av att här är fråga om tillfyllestgörelser. För detta helgerån skola de en gång straffas. Därför böra vi och alla andra, som frukta Gud, akta oss för att godtaga motståndarnas missbruk.

92] Men låtom oss återgå till saken. Då mässan utan tro blott därigenom att den utvärtes handlingen fullgöres (ex opere operato) icke kan vara någon tillfyllestgörelse vare sig för straffet eller skulden, följer därav, att den, om den hålles för döda, är alldeles gagnlös. Detta behöver icke utförligare behandlas. Ty faktum är, att detta hållande av mässan för döda icke har stöd i Skriftens vittnesbörd. Och det är icke rådligt att i kyrkan införa några gudstjänstbruk utan stöd i Skriften. Om det en gång skulle vara av behovet påkallat, skola vi utförligare tala om hela denna sak. Men varför skulle vi nu tvista härom med våra motståndare, vilka varken förstå vad offer, sakrament, syndaförlåtelse eller tro är?

93] Den grekiska gudstjänstordningen framställer icke mässan såsom en tillfyllestgörelse för de döda, ty den låter den likaledes gälla alla de saliga patriarkerna, profeterna och apostlarna. Därav framgår tydligt, att grekerna i mässan offrade så att säga tacksägelse, men icke lät den gälla såsom tillfyllestgörelse för straff. Likväl tala de icke blott om offrandet av Herrens lekamen och blod, utan om mässans övriga delar, bönerna och tacksägelserna. Ty efter konsekrationen bedja de, att sakramentet må gagna dem, som mottaga det, men de nämna icke några andra. Därefter tillägga de: Vidare offra vi dig denna andliga gudstjänst för de i tron avsomnade förfäderna, fäderna, patriarkerna, profeterna och apostlarna o.s.v. Uttrycket »denna andliga gudstjänst» betecknar icke själva nattvardselementen, utan bönerna och allt övrigt, som här förehaves. 94] Vad det beträffar, att motståndarna åberopa fäderna till stöd för mässans hållande för de döda, veta vi, att de gamla tala om bön för de döda, som icke heller vi förbjuda, medan vi däremot förkasta, att Herrens nattvard hålles för de döda och anses verka redan därigenom att handlingen utföres (ex opere operato). För en sådan åsikt ha motståndarna intet stöd hos de gamla. Låt vara att de hava stöd hos Gregorius och nyare författare, så kunna vi däremot ställa Skriftens klara och tydliga ord. 95] Det råder stor olikhet mellan fäderna. De voro människor och kunde falla och fara vilse. Men om de åter blevo levande och finge se sina ord användas såsom täckmantel för dessa motståndarnas uppenbara lögner om mässans verkan redan därigenom att handlingen utföres (ex opere operato), så skulle de ge en helt annan förklaring av sina utsagor.

96] Med orätt anföra motståndarna även mot oss förkastelsedomen över Aërius, vilken enligt deras mening fördömdes, emedan han förnekade, att i mässan ett offer förrättades för levande och döda. Ofta använda de denna metod: de hänvisa till gamla kätterier och jämställa med orätt vår lära därmed för att på detta sätt framställa beskyllningar mot oss. Epiphanius betygar, att Aërius ansett böner för avlidna vara utan nytta. Detta lägger han honom till last. Icke heller vi taga Aërius i försvar, men vi bekämpa eder, som på ett skändligt sätt försvaren ett mot profeterna, apostlarna och de heliga fäderna uppenbarligen stridande kätteri, nämligen att mässan rättfärdiggör redan därigenom att handlingen utföres (ex opere operato), och att den förtjänar skuldens och straffets efterskänkande åt dem, för vilka den hålles, även om de äro orättfärdiga, blott de icke ställa något hinder i vägen. Vi förkasta dessa fördärvliga villfarelser, som kränka Kristi lidandes ära och fullständigt bortskymma läran om trons rättfärdighet. 97] De ogudaktiga i det gamla förbundet hade en liknande mening, att de förtjänade syndernas förlåtelse icke av nåd genom tron, utan genom offer därigenom att handlingen utfördes (ex opere operato). Därför ökade de antalet av sina gudstjänster och offer, de inrättade en kyrka av Baal i Israel, och i Juda offrade de även i heliga lundar. Därför förkastade profeterna denna falska övertygelse och kämpade icke blott med baalsdyrkarna, utan även mot de andra prästerna, som i denna ogudaktiga tro förrättade de av Gud förordnade offren. Men den falska övertygelsen vidlåder och skall ständigt vidlåda denna världen, att gudstjänster och offer hava försonande karaktär. De köttsligt sinnade människorna kunna icke fördraga, att äran att vara försoning tillskrives Kristi offer allena, enär de icke kunna fatta trons rättfärdighet, utan tillskriva andra offer och gudstjänster lika stor ära. 98] Liksom den falska meningen om offer vidlådde de ogudaktiga prästerna i Juda och liksom baalsdyrkan blev kvar i Israel, ehuru där även fanns Guds menighet, som ogillade avgudatjänsten, på samma sätt finnes i påvedömet en baalsdyrkan kvar, d.v.s. ett missbruk av mässan, bestående däri, att man förrättar mässan för de ogudaktiga för att åt dem förtjäna skuldens och straffets efterskänkande. Och det synes, som om denna baalsdyrkan skulle vara lika länge som påvedömet, intill den dag, då Kristus kommer åter till doms och vid sin härliga tillkommelse förgör antikrists välde. Men alla, som i sanning tro på evangelium, måste förkasta denna avgudatjänst, som uttänkts i strid mot Guds bud för att fördunkla Kristi ära och trons rättfärdighet.

99] Detta hava vi nu i all korthet framhållit om mässan, för att alla rättskaffens människor, vilket folk de än må tillhöra, skola kunna förstå, att vi med allt nit försvara mässans betydelse och värdighet, framhålla dess rätta bruk och hava de mest bärande skäl att avvika från våra motståndares mening. Och vi vilja också mana alla rättsinniga människor att icke bistå motståndarna i deras försvar för mässans vanhelgande, på det att de icke må ådraga sig skuld genom delaktighet i andras synd. Detta är en betydelsefull fråga och en viktig sak, icke mindre än profeten Elias sak, då han förkastade baalsdyrkan. På det mest hovsamma sätt hava vi nu framställt denna viktiga sak, och utan att använda smädelser hava vi avgivit vårt svar. Men om motståndarna skulle driva oss till att uppräkna alla slags missbruk av mässan, kommer frågan icke att kunna behandlas så milt.