Forts. från föreg. sida

66] Sedan vi nu förklarat de bibelställen, som anförts mot oss, är det tillbörligt att svara med aktgivande på fädernas mening. Vi äro icke okunniga om att mässan av fäderna kallats ett offer, men de hava härmed icke åsyftat, att mässan skulle meddela oss nåd redan därigenom att handlingen utföres (ex opere operato) eller att den skulle kunna hållas för andra för att åt dem förtjäna syndernas förlåtelse samt skuldens och straffets efterskänkande. Var stå sådana vidunderligheter att läsa hos fäderna? De betyga ju tydligt och klart, att de tala om tacksägelsen. Därför använda de också benämningen eucharisti. 67] Men det eucharistiska offret eller tackoffret förtjänar icke försoning, såsom vi ovan sagt, utan fullgöres av dem, som redan äro försonade, på samma sätt som prövningarna icke förtjäna försoning, utan äro eucharistiska offer eller tackoffer, när de, som äro försonade, utstå dem.

Med hänsyn till fädernas uttalanden är detta svar tillräckligt såsom försvar för oss gent emot motståndarna. Ty säkert är, att de förutnämnda påhitten om att en handling har värde redan därigenom att den utföres icke finnas någonstans hos fäderna. Men för att bringa större klarhet i hela denna fråga vilja vi även tala om nattvardens bruk och framhålla det, som med visshet står i överensstämmelse med fäderna och den heliga Skrift.

68] Några självkloka människor föregiva, att Herrens nattvard är instiftad för två tings skull. För det första för att den skulle vara ett tecken på och vittnesbörd om bekännelsen (professio), såsom ett visst snitt på munkkåpan är tecknet på en viss orden (professio). Vidare mena de, att Kristus funnit behag i företrädesvis ett sådant kännetecken, nämligen en högtidsmåltid såsom tecken på det ömsesidiga sambandet och vänskapen mellan de kristna, emedan gästabud äro tecken på förbund och vänskap. Men detta är en världslig uppfattning och markerar icke den specifika nyttan av det, som Gud givit. Det talar blott om utövandet av kärleken, som världsliga människor i någon mån kunna förstå, men icke om tron, som blott få förstå.

69] Sakramenten äro tecken på Guds vilja gent emot oss och icke blott tecken på människornas inbördes förhållanden, och med rätta kan man säga, att sakramenten i det nya förbundet äro nådens tecken. Och emedan sakramentet består av två delar, tecknet och brödet, så är i nya förbundet ordet lika med det med tecknet förbundna löftet om nåd. Löftet i det nya förbundet åter är löftet om syndernas förlåtelse, såsom Skriftens ord i fråga om nattvarden betyga: Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod, som varder utgjutet för många till syndernas förlåtelse. 70] Ordet tillbjuder oss sålunda syndernas förlåtelse. Och den åtföljande handlingen är liksom en bild av ordet eller – såsom Paulus säger – ett insegel, som bekräftar löftet. Såsom löftet är utan nytta, om det icke mottages i tro, på samma sätt är själva handlingen eller ceremonien i nattvarden oss till intet gagn, om icke tron är med, vilken är fast övertygad om att syndernas förlåtelse här tillbjudes oss. Och denna tro giver förkrossade hjärtan nytt mod. Och liksom ordet är givet för att uppväcka denna tro, så är sakramentet instiftat för att förnimmelsen härav må ingå i våra ögon och röra hjärtat till tro. Ty genom dessa två, ordet och sakramentet, verkar den helige Ande.

71] Ett sådant bruk av nattvarden, då tron levandegör förskräckta hjärtan, är det nya förbundets gudstjänst, ty till detta hör det andliga livet, dödandet av den gamla människan och levandegörandet av den nya. Och till ett sådant bruk instiftade Kristus nattvarden, då han bjöd oss att fira den till hans åminnelse. 72] Ty firandet av Kristi åminnelse är icke det passiva njutandet av ett skådespel eller en fest instiftad för exemplets skull, såsom man i de grekiska tragedierna firade minnet av Hercules och Odysseus, utan det är att minnas Kristi välgärningar och omfatta dem med tron för att genom dem levandegöras. Så heter det i psalmen: Han har låtit sina under vara i åminnelse; barmhärtig och nådig är Herren. Han giver mod åt dem, som frukta honom. Här hänsyftar psalmen på att vi i nattvardens ceremoni och handling böra lära känna Guds vilja och barmhärtighet. 73] Denna tro åter, som känner Guds hjärtelag, levandegör oss. Och detta är nattvardens främsta bruk, varav framgår, vilka som äro bereda att gå till Herrens nattvard, nämligen de ängslade samvetena, och huru de böra bruka detta sakrament.

74] Härtill kommer också offret. Ty en och samma sak kan hava flera sidor. Sedan samvetet genom tron fått nytt mod och erfarit, från vilken ångest det blivit befriat, tackar det sant och uppriktigt för Kristi lidande och välgärning och deltager i nattvardens ceremoni för att prisa Gud, även därmed bevisande sin tacksamhet, samt betygar, att det högt aktar Guds gåvor. Så blir nattvardens firande ett lovoffer.

75] Även fäderna tala om nattvardens tvåfaldiga verkan, nämligen dels tröst för samvetena, dels tack och pris till Gud. Den förstnämnda verkan hör till nattvarden såsom sakrament, den senare till nattvarden såsom offer. Om trösten säger Ambrosius: Gån till honom och mottagen avlösning, ty han är syndernas förlåtelse. Vem är då denne? frågen I. Hören honom själv tala: Jag är livets bröd. Den, som kommer till mig, han skall aldrig hungra, och den, som tror på mig, han skall aldrig någonsin törsta. Här betygar han, att syndernas förlåtelse tillbjudes oss i sakramentet och att den bör av oss mottagas med tron. Man finner hos fäderna en ändlös rad vittnesbörd i samma anda, men dessa förvrängas av motståndarna till att åsyfta, att en gärning har värde redan därigenom att den utföres (opus operatum) och att den kan komma andra till del, ehuru fäderna uppenbarligen kräva tron och tala om verklig tröst för var och en, men icke om att människans gärning kan komma andra till del.

76] Dessutom finna vi hos fäderna även sådana uttalanden om tacksägelsen som detta sköna ord av Cyprianus om dem, som på ett rätt sätt mottaga nattvarden: Det fromma hjärtat ser dels på det Gud giver, dels på det han tillgiver, och tackar så givaren av den överflödande välgärningen. Detta betyder, att det fromma hjärtat betraktar vad Gud giver och vad han förlåter eller m.a.o. jämför myckenheten av Guds välgärningar med vårt elände, synd och död, och tackar o.s.v. Och härav har nattvardens benämning eucharisti uppkommit i kyrkan. 77] Men icke är själva ceremonien eller den liturgiska aktionen i nattvarden en tacksägelse, som redan därigenom att handlingen utföres (ex opere operato) kan komma andra till del för att åt dem förtjäna syndernas förlåtelse o.s.v. och befria de dödas själar. Detta är oförenligt med trons rättfärdighet, liksom om ceremonien eller den liturgiska aktionen i nattvarden skulle utan tro hos prästen eller andra kunna vara dem till gagn.

78] Motståndarna hänvisa oss även till språkläran och hämta sina bevis från de olika benämningarna på mässan, vilket icke tarvar någon längre utredning. Ty även om mässan kallas ett offer, så följer icke därav, att den är ett verk, som medför nåd redan därigenom att handlingen utföres (ex opere operato) eller fullgjort för andra förtjänar åt dem syndernas förlåtelse o.s.v. 79] Ordet (liturgi), säga de, betecknar ett offer, och grekerna kallade mässan liturgi. Men varför förbigå de här den gamla benämningen synaxis, som angiver, att mässan fordom fattats som en gemenskap av många personer? Men vi vilja stanna vid benämningen liturgi. 80] Detta ord betyder egentligen icke offer, utan fasthellre offentlig tjänst, och detta passar väl till vår mening, att en enda tjänsteförrättande fullgör konsekrationen och framräcker åt menigheten Herrens lekamen och blod, alldeles såsom en enda Ordets tjänare förkunnar evangelium för församlingen, såsom Paulus säger: Man må anse oss såsom Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter, d.v.s. av evangelium och sakramenten. Och i 2 Kor. 5: I Kristi ställe äro vi sändebud, liksom förmanade Gud genom oss. Vi bedja i Kristi ställe: Låten försona eder o.s.v. 81] På detta sätt passar uttrycket liturgi väl till denna tjänst. Det är nämligen ett gammalt uttryck, brukat om offentlig borgerlig tjänst, och betyder hos grekerna allmänna pålagor, t.ex. skatter för att utrusta en flotta eller dylikt, såsom Demosthenes betygar i sitt tal till Leptines, vilket helt och hållet handlar om offentliga skyldigheter och privilegier. Han säger här:

, vilket betyder, att en del ovärdiga människor, som fått vissa privilegier, undandraga sig de offentliga pålagorna (liturgierna). Samma språkbruk använde man på romarnas tid, såsom framgår av kejsar Pertinax' förordning om skattefrihet, där det heter:

vilket betyder: dock befriar icke ett stort antal barn föräldrarna från alla offentliga pålagor (liturgier). En uttolkare av Demosthenes skriver, att liturgia är en slags skatt eller pålaga, såsom omkostnader på spel, utrustning av skepp, ombesörjande av gymnasier och dylika offentliga angelägenheter. 82] Paulus använder detta ord för att beteckna sammanskottet till de fattiga i 2 Kor. 9: Tjänsten med detta sammanskott (liturgia) fyller icke blott de heligas brist, utan åstadkommer ock, att många på ett överflödande sätt tacka Gud. Och i Fil. 2 kallar han Epaphroditus tjänare () eller en, som tjänade honom i hans behov, och här kan ordet säkerligen icke förstås i betydelsen offerpräst. 83] Men flera vittnesbörd äro icke av nöden, då de, som läsa grekiska författare, överallt finna belägg för att ordet liturgia () användes om allmänna borgerliga pålagor och tjänster. Och på grund av diftongen () härleda språkmännen ordet icke från , som betyder böner, utan från , som betyder det allmänna bästa, så att verbet betyder: jag ombestyr eller handhar det allmänna bästa.

84] Löjeväckande är deras motivering, att altaret omnämnes i den heliga Skrift och att mässan därför nödvändigtvis är ett offer, då Paulus i en liknelse anför bilden av ett altare. De uppdikta också, att ordet »mässa» kommer från det hebreiska ordet för altare: misbeach. 85] Varför vore det nödvändigt att göra en så långsökt härledning av ordet, om de icke ville visa sin kunnighet i det hebreiska språket? Varför skall man vara tvungen företaga en så långsökt härledning, då det latinska ordet för mässa, missa, förekommer i 5 Mos. 16, där det betecknar menighetens sammanskott eller gåvor, men icke prästens offer. Ty alla enskilda, som kommo för att fira påskhögtiden, skulle medföra gåvor och göra så att säga ett sammanskott. 86] Denna sed bibehöllo även de kristna till en början. Till sammankomsterna medförde de bröd, vin och annat, såsom Can. Apost. betygar. Härav togs en del, som konsekrerades, och det övriga utdelades bland de fattiga. Med detta bruk bibehöllo de även ordet sammanskott, mässa (missa). Och det är tydligt, att mässan på grund av sådana sammanskott här och var även kallades kärleksmåltid (), om man icke hellre vill antaga, att den kallades så, emedan den var en gemenskapsmåltid. Men låtom oss lämna dessa oväsentliga ting. 87] Det är löjeväckande, att motståndarna i en så viktig sak komma med så lösaktiga förmodanden. Ty även om mässan kallas ett offer, huru kan ordet eller benämningen ge stöd åt de förutnämnda inbillningarna om att mässan verkar redan därigenom att handlingen utföres (de opere operato) och att den, fullgjord för andra, åt dem förtjänar syndernas förlåtelse? Den kan kallas ett offer även därför, att där offras böner och tacksägelser och vad i övrigt till gudstjänsten hör, såsom den ju ock benämnes eucharisti. Men utan tro gagna varken ceremonierna eller bönerna blott därigenom att handlingen utföres (ex opere operato). Dock avhandla vi icke här bönerna, utan Herrens nattvard i egentlig bemärkelse.

88] Den grekiska gudstjänstordningen talar också mycket om offret, men det är uppenbart, att den härvid icke egentligen talar om Herrens lekamen och blod, utan om hela gudstjänsten, om bönerna och tacksägelserna. Här heter det nämligen

Rätt förstått innebär detta intet anstötligt. Ty det är en bön om att vi må bliva värdiga att offra böner och förböner och blodiga offer för folket. Själva bönerna kallas här ju oblodiga offer. Så heter det ock kort efteråt:

d. v. s. vi offra åt dig denna andliga och blodiga gudstjänst. Galet är att hellre vilja tolka orden såsom »ett andligt offer» och hänföra dem till Kristi lekamen, då nämnda liturgi talar om hela gudstjänsten och Paulus talar om »en andlig gudstjänst» i motsats till den utvärtes gärningen, d.v.s. om hjärtats gudstjänst, om gudsfruktan, tron, åkallan och tacksägelsen m.m.

Forts. på nästa sida