| Logosmappen
> Bibel och bekännelse > Konkordieboken
> Apologin > Art. XXIV (3/5)
Den augsburgska bekännelsens apologi [Filip Melanchton hälsar
läsaren] |
|
|
39] Vi förkasta sålunda den fariseiska åsikten om att offret har värde redan genom att handlingen utföres (de opere operato) och förstå med det dagliga offret hjärtats andliga och dagliga offer, ty i det nya förbundet böra vi eftersöka (icke skuggorna av det tillkommande goda utan) det goda självt förkroppsligat och förverkligat, d.v.s. den helige Ande med dödandet av det gamla väsendet och uppväckandet av det nya. 40] Härav framgår med full tydlighet att förebilden i det gamla förbundet om det dagliga offret icke utgör en instans mot oss, utan fastmer för oss, ty vi fordra alla delar, som där betecknas av det dagliga offret. Men motståndarna inbilla sig med orätt, att detta betecknar uteslutande ceremonierna i mässan, men icke tillika förkunnelsen av evangelium, dödandet av köttet och levandegörandet av hjärtat o.s.v. 41] Sålunda kunna nu rättskaffens män
lätt inse, att det är en alldeles falsk beskyllning, att vi
skulle avskaffa det dagliga offret. Erfarenheten visar, vilka som äro
Antiochus' gilikar, vilka som tyrannisera kyrkan och under religionens
täckmantel tillvälla sig det världsliga väldet samt
utan att fråga efter tron och förkunnelsen av evangelium
regera och föra krig liksom världsliga furstar, ja, vilka
som infört nya gudstjänstbruk i kyrkan. 42]
Ty motståndarna bibehålla i mässan endast de yttre
ceremonierna, och dessa bruka de offentligen för att skaffa sig
gudlös vinning. Sedan föregiva de, att detta verk kan tillägnas
andra och åt dem förtjäna nåden och allt gott.
43] I sina predikningar förkunna de icke evangelium,
trösta icke samvetena och framhålla icke, att synderna förlåtas
av nåd för Kristi skull, utan de förkunna helgondyrkan,
mänskliga tillfyllestgörelser och människostadgar och
påstå, att människorna genom iakttagandet av dessa
rättfärdiggöras inför Gud. Ehuru några av
dessa äro uppenbarligen ogudaktiga, försvara de dem med våld.
De predikanter, som vilja visa sig lärdare, framställa filosofiska
frågor, som varken menigheten eller de själva begripa. De
drägligare bland dem slutligen predika lagen, men hava intet att
säga om trons rättfärdighet. |
Kol. 2:17 |
| 44] I sin vederläggningsskrift sjunga motståndarna ömkliga klagosånger över templens ödeläggelse hos oss, nämligen att altarena stå utan prydnader, ljus och bilder. Sådant lappri anse de vara kyrkornas prydnad. 45] Men Daniel syftar på en helt annan ödeläggelse, nämligen okunnigheten om evangelium. Ty överhopad av en massa olika stadgar och meningar har menigheten på intet sätt kunnat fatta den kristna lärans huvudstycken. 46] Ty vem av folket har någonsin kunnat förstå motståndarnas lära om boten? Och likväl är läran om boten den kristna trons huvudartikel. Motståndarna ha plågat människornas samveten med påbudet att uppräkna synder och prestera tillfyllestgörelser. Men om tron, genom vilken vi av nåd få syndernas förlåtelse, ha motståndarna icke ett ord att säga. Och om trons övning, då den kämpar med förtvivlan, och om syndernas förlåtelse av nåd för Kristi skull tiga motståndarna i alla sina böcker och predikningar. 47] Härtill kommer det fruktansvärda vanhelgandet av mässorna jämte många andra gudlösa bruk i templen. Detta är den ödeläggelse, som Daniel beskriver. 48] Hos oss däremot stå genom Guds nåd prästerna i Ordets tjänst, förkunna evangeliet om Kristi välgärningar och predika, att syndernas förlåtelse kommer oss till del av nåd för Kristi skull. Denna förkunnelse skänker samvetena en säker tröst. De undervisa också om sådana goda gärningar, som Gud befaller, och tala om sakramentens bruk och betydelse. 49] Om nu firandet av nattvarden skulle betecknas såsom det dagliga offret, så måste sägas, att det är mera i bruk hos oss än hos motståndare, ty hos dem hålla prästerna mässan för betalning. Hos oss firas nattvarden flitigare och med större andakt. Ty innan menigheten går till nattvarden, undervisas och förhöres den. Människorna undervisas nämligen om nattvardens rätta bruk, nämligen att den är instiftad till att vara ett insegel på och ett vittnesbörd om syndernas förlåtelse av nåd och att den därför vill mana ängslade samveten att vara fast övertygade om och tro, att synderna förlåtas dem av nåd. Då vi sålunda bibehålla såväl förkunnelsen av evangelium som sakramentens rätta bruk, är det dagliga offret kvar hos oss. 50] Om vi nu skola tala om yttre förhållanden,
så är antalet kyrkobesökare hos oss större än
hos våra motståndare. Ty hos oss få åhörarna
lyssna till nyttiga och begripliga predikningar. Men motståndarnas
lära ha varken menigheten eller lärarna själva förstått.
51] Och kyrkans sanna prydnad är en rätt,
nyttig och klar lära, sakramentens rätta bruk, en brinnande
bön med mera sådant. Ljus, gyllene kärl och dylika prydnader
hövas väl, men utgöra icke kyrkans egentliga prydnad.
Om motståndarna låta gudstjänsten bestå i dylika
ting, men icke i förkunnelsen av evangelium, i tron och trons kamp,
så äro de att räkna bland dem, som Daniel beskriver
så, att de dyrka sin Gud med guld och silver. | Dan. 11:31; 12:11 |
| 52]
De åberopa också följande ur Hebréerbrevet:
Varje överstepräst uttages bland människor och tillsättes
för människor i de ting, som röra Gud, för att frambära
gåvor och offer för synder. Härav draga de den slutsatsen,
att då det i det nya förbundet finnes biskopar och präster,
det även må finnas ett offer för synderna. Detta bibelställe
gör ett synnerligen starkt intryck på de olärda, särskilt
då prästernas och offrens prakt i det gamla förbundet
utbredes inför deras ögon. Hänvisningen härtill
bedrager de okunniga, så att de mena, att det även hos oss
liksom i det gamla förbundet bör finnas ett med ceremonier
utstyrt offer, som kan komma andra till del för deras synder. Denna
påvliga gudstjänst med mässor och påvens hela
övriga ordning och styrelse är ingenting annat än en
missuppfattad levitisk gudstjänstordning och styrelse. | Hebr. 5:1 |
| 53] Oaktat vår mening har det starkaste stöd i Hebréerbrevet, så använda motståndarna stympade och misstolkade ställen ur detta brev för att vederlägga oss, såsom just det nyss anförda stället, där det heter, att översteprästen tillsättes för att frambära offer för människornas synder. Men Skriften själv tillfogar strax efteråt Kristus som överstepräst. De föregående orden tala om det levitiska prästämbetet och beteckna det levitiska översteprästerliga ämbetet såsom en förebild till Kristi översteprästerliga ämbete. Ty de levitiska offren för synder förtjänade icke syndernas förlåtelse inför Gud, utan de voro endast en förebild till Kristi offer, och detta allena var det försoningsoffer, som skulle komma, såsom vi ovan sagt. 54] Därför går dettas brev till stor del ut på att visa, att det gamla översteprästerliga ämbetet och de gamla offren icke voro inrättade till att förtjäna syndernas förlåtelse inför Gud eller försoning, utan blott till att syfta på det offer, som skulle fullgöras av Kristus allena. 55] Ty även de heliga i det gamla förbundet måste rättfärdiggöras av tro på grund av det löfte om syndernas förlåtelse, som skulle givas för Kristi skull, alldeles på samma sätt som de heliga i det nya förbundet rättfärdiggöras. Alla heliga alltifrån världens begynnelse måste veta, att offret och tillfyllestgörelsen för synden var den utlovade Kristus, såsom Jesaja lär i det 53:e kapitlet: Då han givit sitt liv som ett offer för synden o.s.v. 56] Då sålunda offren i det gamla förbundet icke förtjänade försoningen annat än på ett förebildande sätt (ty de förtjänade endast den utvärtes försoningen, att syndaren ej uteslöts från Israels folk), utan då de endast hänsyftade på det kommande offret, så följer härav, att det enda verkliga offret är Kristi offer, som frambäres för andras synder. I det nya förbundet finnes sålunda intet annat offer, som kan frambäras för andras synder, än Kristi enda offer på korset. 57] De fara fullständigt vilse, vilka föregiva,
att de levitiska offren förtjäna syndaförlåtelse
inför Gud, och som med stöd härav i det nya förbundet
vid sidan av Kristi död söka andra offer, som kunna frambäras
för andras synder. En sådan inbillning bortskymmer alldeles
Kristi lidandes förtjänst och trons rättfärdighet,
vanställer Gamla och Nya testamentets lära och insätter
i stället för Kristus såsom medlare och försonare
åt oss påvar och offerpräster, vilka dagligen för
betalning erbjuda sin tjänst i templen. | Hebr. 5:5f., 10 Jes. 53:10 |
| 58]
Om därför någon vill göra gällande, att det
i det nya förbundet måste finnas en överstepräst,
som frambär offer för synderna, så medgives detta gälla
endast om Kristus. Detta bestyrkes också av hela Hebréerbrevet.
Det vore vidare att insätta andra medlare vid sidan av Kristus,
om vi vid sidan av Kristi död sökte någon annan tillfyllestgörelse,
som kunde komma andra till del för deras synder och försona
Gud. 59] Då vidare det nya förbundets
prästämbete är ett Andens ämbete, såsom Paulus
lär oss i 2 Kor. 3, så har det nya förbundet intet annat
offer än Kristi tillfyllestgörande offer, som kommer andra
till del för deras synder. Men det har icke några offer liknande
de levitiska, vilka förmenas kunna redan igenom att handlingen
utföres (ex opere operato) komma andra till del, utan det tillbjuder
dem evangeliet och sakramenten, för att härigenom må
undfå tron och den helige Ande och den gamla människan hos
dem må dödas och den nya göras levande, ty Andens ämbete
står i strid mot att ett verk skulle genom att blott utföras
komma andra till del. Ty Andens ämbete är det, varigenom den
helige Ande är verksam i hjärtana, och därför är
hans ämbete sådant, att det är andra till gagn, när
han verkar i dem samt pånyttföder och levandegör dem.
Men detta sker icke så, att den enes verk kommer andra till del
blott därigenom att handlingen utföres (ex opere operato). |
2 Kor. 3:6 |
| 60] Vi hava härmed uppvisat grunden till att mässan icke rättfärdiggör blott därigenom att handlingen utföres (ex opere operato) och att den icke heller såsom avsedd för andra åt dem förtjänar syndaförlåtelsen, ty bådadera strider mot trons rättfärdighet. Ty det är omöjligt att uppnå syndernas förlåtelse och besegra ångesten för synden och döden genom någon gärning eller över huvud något annat än genom tron på Kristus i enlighet med det ordet: Rättfärdiggjorda av tro hava vi frid. 61] Därjämte hava vi visat, att de Skriftens ord, som anföras mot oss, minst av allt kan åberopas till försvar för motståndarnas gudlösa mening om ett verks värde redan därigenom att det utföres (de opere operato). Detta kunna alla rättrådiga människor, vilket folk de än tillhöra, inse. 62] Därför måste man förkasta Thomas' villfarelse, då han skriver: Herrens lekamen, som en gång offrades på korset för arvsynden, offras dagligen på altaret för de dagliga synderna, så att kyrkan härigenom har ett offer att åt sig blidka Gud. 63] Även de övriga allmänt förekommande villfarelserna böra förkastas, vilka innebära, att mässan skulle bringa nåd åt den, som förrättar den, redan därigenom att handlingen utföres (ex opere operato), ävensom att den, om den hålles för andra, även ogudaktiga människor, åt dem – om de blott icke göra motstånd – förtjänar syndernas förlåtelse och efterskänkande av skulden och straffet. Allt detta är falskt och ogudaktigt samt nyligen uppdiktat av olärda munkar och fördunklar Kristi lidandes ära och trons rättfärdighet. 64] Av dessa villfarelser har en oändlig mängd andra uppstått, såsom den frågan, huru mycket mässorna gälla, då de på en gång hållas för flera, och huru mycket de förmå, då enskilda mässor hållas för enskilda personer.Sofisterna hava uppdelat förtjänsterna i olika grader, såsom silversmederna angiva olika karat och lödighet för guld och silver. Därefter sälja de mässan åt olika personer såsom en värdeanvisning på utbekommande av vad var och en önskar, såsom åt köpmännen för att affärerna skola gå bra eller åt jägarna för att jakten skall lyckas, o.s.v. i oändlighet. Slutligen hålla de mässan också för de avlidna för att genom att låta dem få del av sakramentet befria själarna från skärseldens straff, ehuru mässan icke är till gagn ens för de levande, om de icke hava tro. 65] Men till försvar för sådana inbillningar, som de med stor myndighet lära i kyrkan, kunna motståndarna icke anföra en enda stavelse ur Skriften eller åberopa något vittnesbörd vare sig från den gamla kyrkan eller fäderna. |
Rom. 5:1 |
|
Föregående avsnitt | Till sidans början | Nästa avsnitt Logosmappen > Bibel och bekännelse > Konkordieboken > Apologin > Art. XXIV (3/5) 9.12.2004 |