1] Till en början måste vi här ånyo säga, att vi icke vilja avskaffa mässan, utan samvetsgrant bibehålla och försvara den. Ty hos oss hållas alla söndagar och övriga högtidsdagar mässor, varvid sakramentet utdelas till dem, som vilja mottaga det, sedan de förut blivit förhörda och fått avlösning. Och vi bibehålla de övliga offentliga kyrkliga bruken, ordningen för textläsning, böner, skrudar och dylikt.

2] Motståndarna komma med ett långt föredrag om användningen av det latinska språket i mässan, varvid de intagande skämta om huru gagneligt det är för en olärd åhörare att med kyrkans tro lyssna till en mässa, som han icke förstår. De föregiva naturligtvis, att själva gärningen att lyssna är en gudstjänst och att den gagnar utan att man förstår. 3] Detta vilja vi icke på ett närgånget sätt nagelfara, utan överlämna det åt våra läsares eget bedömande. Vi omnämna det för att i förbigående erinra om att även hos oss läsandet av texter och böner på latin bibehålles.

Då emellertid de kyrkliga bruken böra iakttagas, dels för att människorna skola få undervisning i Skriften, dels för att de genom Ordets upplysning må komma till tro och gudsfruktan och så även lära sig bedja – ty detta åsyfta de kyrkliga bruken – behålla vi hos oss det latinska språket för deras skull, som lära sig och förstå latin, och blanda in sånger på tyska språket, för att även menigheten må få undervisning och härigenom uppliva sin tro och gudsfruktan. 4] Detta bruk har alltid funnits i församlingarna. Ty även om somliga församlingar oftare, andra mera sällan inblandat i gudstjänsten sånger på tyska, så har likväl nästan överallt menigheten sjungit något på sitt eget språk. 5] Men det står förvisso ingenstädes skrivet, att människorna skulle hava gagn av att höra det läsas, som de icke förstå, och att de kyrkliga bruken skulle vara till gagn, icke emedan de undervisa eller förmana och varna, utan därigenom att handlingen utföres (ex opere operato) och de kyrkliga handlingarna framställes till beskådande. Må en sådan fariseisk gärningslära dra så långt vägen räcker.

6] Detta att hos oss blott en offentlig eller allmän mässa hålles står icke i strid med den allmänneliga kyrkans ordning. Ty i de grekiska församlingarna hållas ännu i dag inga privatmässor, utan blott en enda offentlig mässa, och detta blott på söndagar och högtidsdagar. I klostren håller man mässa dagligen, men blott offentligen. Detta bär vittne om bruket hos de gamla. Ty ingenstädes hos de gamla författarna före Gregorius finnas antydningar om privatmässor. 7] Huru dessa uppkommit lämna vi åsido, men faktum är, att sedan tiggarmunkarna började få ledningen, hava privatmässorna på grund av falska inbillningar och av vinstbegär så ökats, att alla rättsinniga människor redan länge önskat deras inskränkning. Visserligen har den helige Franciscus velat förekomma detta, i det att han stadgat, att varje enskilt kloster skulle låta sig nöja med en enda offentlig mässa dagligen. Men detta har sedermera ändrats antingen på grund av skrymteri eller för vinnings skull. 8] På detta sätt ändra de själva, så snart det är passande för dem, fädernas stadgar, men åberopa gent emot oss deras auktoritet. Epiphanius meddelar, att han i Asien celebrerat mässan tre gånger i veckan, men icke hållit dagliga mässor. Och han säger, att denna sed övertagits från apostlarna. Hans ord lyda nämligen så: Apostlarna hava förordnat, att Herrens nattvard skall firas på fjärde dagen i veckan, på dagen före sabbaten och på Herrens dag.

9] Men fastän motståndarna beträffande denna fråga samla många bevis för sin uppfattning om mässan såsom ett offer, så torde deras bullersamma ordande härom kunna bringas till tystnad genom detta enda svar: Deras utförliga sammanställning av auktoriteter, skäl och vittnesbörd ådagalägger icke alls, att mässan därigenom att handlingen utföres (ex opere operato) meddelar nåd eller att den, fullgjord för andra, förtjänar åt dessa förlåtelse för förlåtliga synder och dödssynder samt efterskänkande av skuld och straff. Detta enda svar kullkastar allt, som motståndarna ha att invända icke blott i sin vederläggningsskrift, utan även i alla av dem utgivna skrifter om mässan.

10] Och det är just detta, som frågan gäller, och härom hava vi att påminna läsaren på samma sätt, som Aeschines påminde domarna, att liksom boxarna med varandra kämpade om att behålla sin ställning, dessa i kamp med motståndaren skulle behålla i sikte det, som striden gäller, och icke tillåta honom att avvika från själva saken. På samma sätt ha vi att tvinga motståndarna att hålla sig till den sak, det här är fråga om. Och sedan man fått kännedom om vad striden gäller, blir det lätt att döma om de skäl, som från den ena eller andra sidan framställas.

11] Vi ha nu i vår bekännelse framhållit vår övertygelse, att Herrens nattvard icke meddelar nåd blott därigenom att handlingen utföres (ex opere operato) och att den icke såsom ett offer för andra människor, levande och döda, åt dem förtjänar syndernas förlåtelse och skuldens och straffets efterskänkande därigenom att handlingen utföres (ex opere operato). 12] Det klara och säkra beviset för denna vår uppfattning är detta, att det är omöjligt att få syndernas förlåtelse på grund av vår egen gärning därigenom att handlingen utföres (ex opere operato), utan vi måste genom tron övervinna ångesten för synd och död, då vi genom kunskapen om Kristus fatta nytt mod och veta, att Gud förlåter oss för Kristi skull och vi få del av Kristi förtjänst och rättfärdighet, Rom. 5: Rättfärdiggjorda av tro hava vi frid med Gud. Detta är så fast och visst, att det skall bestå gent emot alla dödsrikets portar.

13] Om här bort sägas vad som är nödvändigt, så är det redan sagt. Ty ingen rättänkande människa kan godtaga den fariseiska och hedniska åsikten om tillräckligheten av att den utvärtes gärningen fullgöres (de opere operato). Men denna övertygelse är inrotad hos människorna och har i oändlighet ökat mässornas antal. De köpa sig nämligen mässor för att blidka Guds vrede och avse att härigenom få skulden och straffet efterskänkta och att utverka åt sig själva allt, vad de i livet behöva, ja, t.o.m. att befria de döda ur skärselden. Denna fariseiska lära hava munkar och sofister förkunnat i kyrkan.

14] Visserligen är saken härmed redan avgjord. Men då motståndarna på ett taktlöst sätt förvränga många utsagor i Skriften till försvar för sina villfarelser, vilja vi här tillägga några ord. I sin vederläggningsskrift orda de mycket om offer, ehuru vi i vår bekännelse avsiktligt undvikit detta uttryck på grund av dess mångtydighet. Vi hava i sak framställt, vad offer betyder hos motståndarna, och ogilla deras missbruk därav. Men för att nu kunna förklara de av dem misstolkade bibelorden är det till en början nödvändigt att giva en framställning av vad offer verkligen är. 15] Under tio års tid ha motståndarna utgivit en nära nog ändlös rad skrifter om offret utan att någon av dem angivit, vad offer verkligen är. De hämta blott ordet offer från Skriften eller från fäderna, och sedan uppdikta de sina egna godtyckliga meningar, liksom om offer i verkligheten skulle betyda, vad dem lyster.

16] Sokrates säger i Platons Phaidros, att han är mycket mån om att göra indelningar, ty utan dem kan man varken klart framställa eller förstå något, och om han tilläventyrs skulle finna någon förfaren i konsten att göra indelningar, honom – säger han – skulle han ständigt vilja följa och i hans fotspår skulle hann vilja träda såsom i en guds. Och han ålägger den, som företager sig att göra indelningar, att dela lemmarna (membra) i själva lederna (articuli), på det att han icke på en oskicklig kocks maner må krossa och sönderslå någon lem. Men sådana föreskrifter förakta motståndarna högeligen, och de äro i sanning i Platons mening "dåliga kockar", i det att de fördärva de membra, som falla under begreppet offer, såsom man skall finna, när vi granskat de olika slagen av offer. 17] Teologerna bruka med rätta skilja mellan sakrament (sacramentum) och offer (sacrificium), låt vara att de höra under samma genus eller släktbegrepp: gudstjänstbruk (ceremonia) eller helig handling (opus sacrum). 18] Sakramentet (sacramentum) är en helig handling, vari Gud giver oss det, som tillbjudes oss i det med denna handling förbundna löftet. Så är dopet icke ett verk, som vi gör åt Gud, utan ett verk, vari Gud genom sin tjänare, som handlar i Guds ställe, döper oss, och här tillbjuder och giver Gud oss syndernas förlåtelse m.m. i enlighet med löftet: Den som tror och bliver döpt, han skall bliva frälst. Däremot är offret (sacrificium) en helig handling, som vi göra åt Gud för att bevisa honom ära.

19] Nu finnes det närmast två slags offer och icke flera. Det ena slaget är försoningsoffer (sacrificium propitiatorium), d.v.s. ett verk, som tillfyllestgör för skuld och straff eller som försonar Gud och blidkar hans vrede, m.a.o. ett verk, som förtjänar syndernas förlåtelse för andra. Det andra slaget är tackoffer (sacrificium, ) vilket icke förtjänar syndernas förlåtelse eller försoning, utan fullgöres av dem, som äro försonade med Gud, för att tacka och prisa Gud för den mottagna syndaförlåtelsen och andra Guds välgärningar.

20] Det är av största vikt, att vi hava dessa två slag av offer för ögonen såväl i denna lärostrid som vid många andra utredningar och med största noggranhet undvika att sammanblanda dem. Om det icke fölle utanför denna skrifts ram, skulle vi anföra grunderna för denna indelning. Den har dock tillräckligt många stöd i Hebréerbrevet och på andra ställen. 21] Alla levitiska offer kunna hänföras till dessa slag av offer. I Mose lag kallades nämligen somliga offer försoningsoffer, emedan de betecknade eller sinnebildligt framställde försoningen, icke så att de förtjänade syndaförlåtelse inför Gud, utan så att de förtjänade syndaförlåtelse i enlighet med lagens rättfärdighet, för att de, för vilka dessa offer fullgjordes, icke skulle uteslutas från Israels folk. Därför kallas de försoningsoffer för synden och brännoffer för överträdelsen. Men till tackoffren höra spisoffer, dryckesoffer, återbäringsoffer, förstling och tionde.

22] Men i sanning har det i hela världen funnits blott ett enda försoningsoffer, nämligen Kristi död, såsom Hebréerbrevet lär oss, där det heter: Det är omöjligt, att tjurars och bockars blod skulle kunna borttaga synder. Och kort därefter säges det om Kristi vilja: I denna vilja hava vi blivit helgade, därigenom att Kristi kropp en gång för alla har blivit offrad. 23] Och Jesaja har förklarat Mose lag, så att vi veta, att Kristi död verkligen är en tillfyllestgörelse för våra synder eller en försoning, men icke ett verk enligt ceremoniallagens föreskrifter, i det att han säger: När han givit sitt liv som ett skuldoffer, skall han få se avkomlingar och länge leva. Ty ordet , som han här använder, betecknar skuldoffer, vilket i gamla förbundets tid hänsyftar på att ett offer skulle komma att fullgöras, vilket skulle tillfyllestgöra för våra synder och försona Gud, så att vi skulle veta, att Gud vill låta sig försonas med oss icke på grund av vår rättfärdighet, utan för en annans, nämligen Kristi, förtjänsts skull. Paulus återgiver detta uttryck i Rom. 8 med "synd": Med synden fördömde han synden, d.v.s. han straffade synden genom synd, nämligen genom offret för synden. Detta ords betydelse kan lättare förstås, om man aktger på hedningarnas seder, vilka – enligt vad vi se – hos dem uppkommit på grund av missuppfattning av fädernas ord. Skuldoffer (piaculum) kallades av romarna det offer, som under stora hemsökelser, då Gud syntes synnerligen vred, frambars för att blidka Guds vrede, varvid de stundom offrade människor, då de sannolikt hört, att ett människooffer en gång skulle göra Gud blid mot hela människosläktet. Grekerna kallade detta offer än reningar , än avtagningar . 24] Så mena Jesaja och Paulus, att Kristus har blivit gjord till ett skuldoffer, ett "piaculum", för att Gud skulle försonas genom – icke våra – utan hans förtjänster. Vi må därför här fasthålla vid att Kristi död allena verkligen är ett försoningsoffer. Ty de förutnämnda levitiska försoningsoffren kallades så endast för att häntyda på det kommande skuldoffret (piaculum). Därför voro de på ett förebildande sätt tillfyllestgörelser, som förvärvade en lagens rättfärdighet, för att icke de, som syndat, skulle uteslutas från Israels folk. Men de måste träda tillbaka efter uppenbarelsen av evangelium. Och då de måste träda tillbaka vid uppenbarelsen av evangelium, voro de verkligen inga försoningsoffer, då ju evangeliet utlovats för att bringa försoning.

Forts. på nästa sida