Forts. från föreg. sida

36] Till sist må här följande beaktas. Om de äro av den meningen, att celibatet så till vida är det samma som renhet, att det mera än äktenskapet skulle förtjäna rättfärdiggörelsen, så bestrida vi detta på det kraftigaste. Ty vi rättfärdiggöras varken på grund av ett jungfruligt liv eller på grund av äktenskapet, utan av nåd för Kristi skull, då vi tro, att vi för hans skull ha en nådig Gud. 37] Här skola de kanske utbrista, att vi i likhet med Iovinianus jämställa äktenskapet och det jungfruliga livet. Men för sådana tillvitelsers skull kunna vi icke förkasta sanningen om trons rättfärdighet, sådan vi förut framställt den. 38] Likväl jämställa vi icke äktenskapet och det jungfruliga livet. Ty såsom den ena gåvan är större än den andra, profetians gåva större än vältalighetens, krigsvetenskapen större än jordbrukskunskapen, vältaligheten större än byggnadskonsten, så är det jungfruliga livet större än äktenskapet. 39] Och likväl såsom talaren icke är inför Gud mera rättfärdig för sin vältalighets skull än byggmästaren för sin byggnadskonsts skull, så förtjänar den, som lever ett jungfruligt liv, härigenom icke mera rättfärdiggörelsen än den gifte genom fullgörandet av äktenskapets plikter, utan var och en bör tjäna troget med sin gåva och veta, att han får syndernas förlåtelse genom tron för Kristi skull och genom tron räknas såsom rättfärdig inför Gud.

40] Varken Kristus eller Paulus prisa jungfruligheten, därför att den skulle rättfärdiggöra, utan därför att man däri har större frihet och hindras mindre av husliga bestyr att bedja, lära och tjäna. Därför säger Paulus: Den, som icke är gift, ägnar sin omsorg åt vad som hör Herren till. Sålunda prisas det ogifta ståndet, därför att det ger större tillfälle till Ordets lärande och betraktande. På samma sätt prisar icke Kristus utan vidare dem, som snöpa sig, utan tillägger: för himmelrikets skull, d.v.s. för att få ledighet till att själva lära och för andra förkunna evangelium. Han säger nämligen icke, att jungfruligheten förtjänar syndaförlåtelsen eller frälsningen.

41] Beträffande motståndarnas hänvisning till de levitiska prästernas exempel svara vi, att det härav icke framgår, att ett ständigt celibat bör påläggas prästerna. Vidare äro bestämmelserna om den levitiska renheten icke att tillämpa på oss. Det äktenskapliga samlivet var då såsom stridande mot lagen något orent. Men numera är det icke något orent, ty Paulus säger: Allt är rent för dem, som äro rena. Evangeliet befriar oss nämligen från de levitiska bestämmelserna om orenhet. 42] Om någon försvarar lagen om celibat i syfte att betunga samvetena med iakttagandet av dessa levitiska stadgar, så bör man motsätta sig en sådan lika mycket, som apostlarna i Apostlagärningarnas femtonde kapitel motsätta sig dem, som fordrade omskärelsen och försökte pålägga de kristna Mose lag.

43] Emellertid veta rättskaffens människor att inskränka det äktenskapliga samlivet, särskilt när de äro upptagna av offentliga värv, vilka ofta ge männen så mycket att göra, att de ur sina sinnen måste förjaga alla tankar på familjeliv. De veta också att iakttaga, vad Paulus bjuder, nämligen att hava sin maka i helgelse och ära. De veta likaledes, att man stundom bör draga sig undan för att få ledighet till bön, men Paulus vill icke, att detta skall vara för beständigt. 44] En sådan återhållsamhet är lätt för rättskaffens och av arbete upptagna män. Men den stora hopen av sysslolösa präster, som leva i sina sammanslutningar, kunna, såsom verkligheten själv visar, under sitt liv i yppighet och vällust icke ens iakttaga den levitiska återhållsamheten. Känd är strofen: Den ynglingen brukar hylla lättjan, och de arbetande äro honom förhatliga.

45] Många kättare, som missförstått Mose lag, hava hyst skymfliga åsikter om äktenskapet och genom celibatet förvärvat sig en särskild berömmelse. Epiphanius klagar över att enkratiterna genom anbefallandet härav lyckats vinna särskilt de oerfarnas sinnen. Dessa avhöllo sig från vin, t.o.m. i Herrens nattvard, de avhöllo sig från kött av alla slags djur, därmed överträffande dominikanerna, som äta fisk. De avhöllo sig även från äktenskapet, och detta medförde åt dem en särskild berömmelse. Dessa gärningar och dessa olika sätt att tjäna Gud menade de i högre grad förtjäna Guds nåd än bruket av vin och kött och det äktenskapliga livet, vilket allt de ansågo vara profant och orent och knappast Gud behagligt, ehuru det icke helt och hållet förkastades.

46] Denna änglafromhet ogillar Paulus på det högsta i Kolosserbrevet. Ty då människorna mena sig vara rena och rättfärdiga på grund av sådant skrymteri, förtrampa de kunskapen om Kristus ävensom kunskapen om Guds gåvor och bud. Men Gud vill att vi i gudaktighet skola bruka hans gåvor. 47] Och vi skulle kunna anföra exempel på huru gudfruktiga och samvetsgranna människor blivit högeligen bekymrade i anledning av frågan om ett rätt bruk av äktenskapet. Detta onda härleder sig av munkarnas åsikter om och bigotta lovordande av celibatet. 48] Likväl klandra vi icke måttfullheten och återhållsamheten, utan vi ha redan förut sagt, att det är nödvändigt att öva och späka kroppen. Men vi undantaga därvid, att man sätter sin förtröstan om rättfärdighet på sådana gärningar. 49] Och riktigt har Epiphanius sagt, att sådana gärningar äro berömvärda , d.v.s. för att tygla kroppen eller för att befordra de allmänna sederna. På samma sätt äro vissa bruk inrättade för att vara de oerfarna till erinran, men icke för att vara rättfärdiggörande gärningar.

50] Men våra motståndare kräva icke celibatet på grund av någon helig nitälskan, ty de veta, att kyskheten vanligen icke iakttages. Utan de taga dessa skrymtaktiga meningar om celibatet till förevändning för att därmed slå blå dunster i ögonen på de oerfarna. Därför äro de mera förhatliga än enkratiterna, vilka tyckas hava avfallit genom att företräda en viss fromhetsart, men dessa Sardanapals gelikar missbruka avsiktligt religionen såsom täckmantel.

51] För det sjätte. Ehuru vi hava så många skäl att förkasta lagen om ständigt celibat, så kommer dock ytterligare därtill, att härigenom själafara och offentlig anstöt åsamkas, vilket, även om nämnda lag i och för sig icke vore orättfärdig, borde avskräcka rättsinniga människor att gilla påläggandet av en dylik börda, som är oräkneliga själar till fördärv.

52] Länge nog hava rättsinniga människor klagat över denna börda vare sig för egen eller andras del, vilka de sett vara i själafara, men inga påvar hava lyssnat till dessa klagomål. Och det är uppenbart, till vilken skada denna lag varit för den allmänna sedligheten och vilka brott av skändliga lidelser den framkallat. Det finns gammalromerska satirer. I dessa kan Rom ännu i dag känna igen och läsa om sina seder.

53] Så straffar Gud dem, som förbjuda äktenskapet, därför att de förakta hans gåva och ordning. Men då man brukat ändra sådana lagar, om en sådan ändring tydligen varit till gagn, varför gör man icke detsamma med denna lag, då så många tungt vägande skäl, särskilt i dessa yttersta tider, samfällt tala för att en ändring bör ske? Hela världen åldras och blir alltmera orkeslös och fördärvet tilltager – huru mycket mer borde man icke då använda de av Gud givna botemedlen. 54] Vi veta, vilken synd Gud anklagar människorna för före syndafloden och före de fem städernas uppbrännande. Liknande synder ha varit förebud till andra städers förstörelse, såsom Sybaris' och Roms. Och häri hava vi en förebild till de tider, som skola föregå världens ände. 55] Därför borde man särskilt i denna tid med stränga lagar och föredömen värna om äktenskapet och mana människor därtill. Det är en uppgift, som tillkommer överheten, vilken bör ha omsorg om den allmänna ordningen. Därvid böra evangeliets förkunnare och lärare uppmana både de icke återhållsamma att gifta sig och de övriga att icke förakta återhållsamhetens gåva.

56] Dagligen upphäva och förändra påvarna andra synnerligen viktiga lagar, men beträffande denna lag om celibatet äro de järnhårda och obönhörliga, ehuru man ju vet, att den är rätt och slätt en mänsklig lag. 57] Men just denna lag skärpa de på många sätt. Kyrkolagen bjuder att avsätta (suspendere) prästerna, men dessa föga skickliga tolkare av lagen avsätta dem icke från tjänsten utan upphänga (suspendere) dem i galgen. ² 58] Grymt dräpa de många hedervärda män blott därför att de ingått äktenskap. Och just dessa mord visa, att denna lag är uttryck för en de onda andarnas lära. Ty djävulen, som är en mandråpare, försvarar denna lag med dessa mord.

59] Vi veta, att man tager anstöt av kyrkosöndringen, då vi synas hava söndrat oss från dem, som anses såsom de rätta biskoparna. Men vi hava frid i våra samveten, då vi veta, att vi med största iver sökt bevara endräkten, men att vi icke kunnat försonas med våra motståndare utan att förkasta den uppenbara sanningen och sammangadda oss med dem till att försvara denna orättfärdiga lag, upplösa många äktenskap, dräpa de präster, som icke foga sig häri, och driva i landsflykt arma kvinnor och värnlösa barn. Då det är visst och sant, att allt detta icke behagar Gud, må vi sannerligen icke sörja, att vi icke ha delaktighet med våra motståndare i så många mord.

60] Härmed hava vi framställt skälen till att vi icke med gott samvete kunna samtycka med våra motståndare, då de försvara den påvliga lagen om ständigt celibat, ty den strider mot både gudomlig och naturlig rätt och avviker från kyrkomötenas beslut, vidare är den skrymtaktig och fördärvlig och slutligen är hela saken hyckleri utan allvar. Ty icke för den kristna trons skull, utan för sin egen makts skull bjuda de denna lags efterlevnad, och härvid använda de på ett gudlöst sätt religionen som täckmantel. 61] Och förvisso kan ingen rättskaffens människa invända något mot dessa orubbliga skäl. Evangeliet tillåter dem, som behöva det, att ingå äktenskap. Och det tvingar icke till äktenskap dem, som vilja vara återhållsamma, blott de verkligen äro det. Vi mena, att denna frihet även bör givas prästerna, och vi vilja varken med våld tvinga någon till celibat eller upplösa ingångna äktenskap.

62] Samtidigt som vi redogjort för våra skäl, hava vi underhand framhållit, huru våra motståndare förvränga ett och annat, samt vederlagt dessa förvrängningar. Nu skola vi i korthet påvisa, med vilka skäl de söka försvara denna lag. 63] För det första säga de, att den är genom uppenbarelse given av Gud. Här ser man dessa skälmars oerhörda fräckhet. De drista sig påstå, att lagen om det ständiga celibatet är uppenbarad av Gud, ehuru den strider mot Skriftens uppenbara vittnesbörd, vilka bjuda, att var man må för att undgå otuktssynder hava sin egen hustru, och förbjuda att upplösa ingångna äktenskap. Paulus angiver, vem som skall anses såsom upphovsman till denna lag, då han kallar den en de onda andarnas lära. Och upphovsmannen röjes också av frukterna, nämligen alla dessa vidunderliga laster och alla dessa mord, som nu förövas under denna lags täckmantel.

64] För det andra anför motståndarna det skälet, att prästerna böra vara rena i enlighet med det ordet: Renen eder, I som bären Herrens kärl. Och de anföra många andra bibelord i samma anda. Detta skäl, som de anföra såsom det mest solklara, hava vi förut upplöst. Vi hava nämligen framhållit, att jungfruligheten utan tro icke är detsamma som renhet inför Gud och att äktenskapet på grund av tron är rent i enlighet med ordet: Allt är rent för dem, som äro rena. Vi hava även framhållit, att ceremoniallagens föreskrifter om utvärtes renhet icke kan tillämpas här, ty evangeliet kräver hjärtats renhet, men icke ceremoniallagens reningar. Och det kan mycket väl hända, att en gift mans hjärta, såsom Abrahams och Jakobs, vilka levde i månggifte, är renare och mindre upptänt av begär än många ogiftas, även om de äro verkligen återhållsamma. 65] Vad åter Jesaja säger: Renen eder, I som bären Herrens kärl, är att förstå om hjärtats renhet, om boten i dess helhet. För övrigt veta de heliga, huru långt det i det yttre är till gagn att måttfullt använda det äktenskapliga umgänget och, såsom Paulus säger, hava sin maka i helgelse och ära. 66] Slutligen, då äktenskapet i och för sig är rent, gives med rätta åt dem, som i celibatet icke äro återhållsamma, rådet att gifta sig, för att de må bliva rena. Samma föreskrift, som säger: Renen eder, I som bären Herrens kärl, bjuder alltså, att de ogifta, bjuder alltså, att de ogifta, som icke leva rent, må bliva rena äkta makar.

67] För det tredje anföra de det förskräckliga argumentet, att prästernas äktenskap skulle vara ett iovinianskt kätteri. Detta är skönt sagt! Ny är denna beskyllning, att äktenskapet skulle vara kätteri. På Iovinianus' tid hade man icke något vetskap om någon lag om ständigt celibat. Därför är det en skamlös lögn, att prästernas äktenskap skulle vara ett iovinianskt kätteri eller att detta äktenskap vid den tiden skulle ha förkastats av kyrkan. 68] Av just sådana påståenden kan man se, vilket syfte som lett motståndarna att avfatta vederläggningsskriften. De ha menat, att det lättast skulle göra intryck på de oerfarna, om de ständigt finge höra, att vi beskylldes för kätteri, och om man inbillade dem, att vår sak genom kyrkans många föregående förkastelsedomar fått dödsstöten och blivit fördömd. Sålunda åberopa de ofta falskeligen kyrkans dom. Och då de själva icke varit okunniga härom, ha de icke velat tillhandahålla oss något exemplar av sin vederläggningsskrift, för att vi skulle kunna avslöja deras grundlösa påståenden och falska anklagelser. 69] Vad Iovinianus' åskådning angår, hava vi beträffande det ogifta och det gifta ståndet ovan sagt vår mening. Vi jämställa ju icke det gifta och det ogifta ståndet, ehuru varken jungfruligheten eller det äktenskapliga livet förtjänar rättfärdighet inför Gud.

70] Med sådana grundlösa skäl försvara de denna gudlösa och för goda seder fördärvliga lag. Med sådana argument söka de göra furstarnas samveten säkra mot Guds dom, då han av dem skall kräva räkenskap, varför de hava upplöst äktenskap samt marterat och dräpt präster. Man må här icke tvivla på att, såsom den döde Abels blod ropade till Gud, också blodet av många rättskaffens män, mot vilka man farit orättvist och grymt fram, skall ropa till Gud. Och Gud skall hämnas denna grymhet. Då skolen I erfara, huru grundlösa dessa motståndarnas argument äro, och förstå, att i Guds dom inga falska anklagelser, som stå i strid mot Guds ord, kunna äga bestånd, såsom Jesaja säger: Allt kött är gräs och all dess härlighet såsom gräsets blomster.

71] Furstarna å vår sida kunna, vad som än månde hända, trösta sig med sitt samvetes vittnesbörd om ett rätt uppsåt, ty även om våra präster skulle hava gjort orätt genom att ingå äktenskap, så är likväl den förut nämnda upplösningen av äktenskap, de förut omtalade bannlysningarna och grymheterna uppenbarligen i strid mot Guds vilja och ord. Ej heller finna våra furstar behag i nymodigheter och tvedräkt, utan de ha varit skyldiga att mer än till något annat taga hänsyn till Guds ord, särskilt i en fråga, som ej är underkastat något tvivel.