1] Oaktat celibatet är så illa beryktat för otukt, drista sig motståndarna icke blott att försvara den påvliga lagen härom under den gudlösa och falska förevändningen, att den utfärdats i Guds namn, utan även uppmana kejsaren och furstarna att till det romerska rikets skam och vanära icke fördraga prästernas äktenskap. Ty så säga de uttryckligen.

2] Var har man i historien läst om en större fräckhet än denna våra motståndares? De skäl, som de anföra, skola vi senare granska. Men nu må den omdömesgille läsaren betänka, att dessa fåfänga människor icke blygas för att säga, att prästernas äktenskap länder riket till skam och vanära, liksom skulle kyrkan hava heder av den offentliga skammen, att dessa heliga fäder, som hyckla den stränge Curius' levnadssätt, men i stället hänge sig åt verkliga orgier, äro upptända av allehanda lastbara och liderliga lustar. Mycket, som dessa öppet och fritt bedriva, kan man med bevarad anständighet icke ens nämna. 3] Och de kräva, att du, kejsar Karl, skall med din ärbara hand skydda detta deras liderliga liv (du, som av det gamla siarordet blivit kallad konungen utan vank och tadel, ty om dig synes det vara sagt: En man utan vank och tadel skall härska överallt). De fordra, att du i strid med Guds lag och folkrätten och kyrkomötenas beslut skall upplösa äktenskapet, fastställa hårda straff mot oskyldiga människor blott därför att de ingått äktenskap, dräpa präster, mot vilka till och med hedningarna på fromt sätt visat skonsamhet, och driva i landsflykt hemlösa kvinnor och barn. De förelägga dig, höge och ärbare Kejsare, sådana lagar, som intet hednafolk, huru vilt och rått det än månde vara, skulle hörsamma. 4] Men då skamlöshet och grymhet icke ingå i dina seder, hoppas vi, att du även i denna sak skall handla milt mot oss, i all synnerhet då du fått kännedom om att vi för vår lära hava de tyngst vägande skäl, hämtade från Guds ord, varemot motståndarna ställa sina tomma och grundlösa åsikter.

5] Likväl försvara de icke på allvar celibatet. De äro nämligen icke okunniga om huru få de äro, som leva i kyskhet och ärbarhet. Men med ett sken av fromhet beslöja de sin strävan efter makt, som enligt deras mening har gagn av celibatet. Så kunna vi inse riktigheten i Petrus' varning, att falska profeter skulle uppstå och med uppdiktade meningar bedraga människorna. Ty ingenting är sant, uppriktigt och ärligt, som motståndarna i hela denna sak säga, skriva och göra, utan i själva verket kämpa de om sin makt, som de oriktigt anse vara hotad och som de söka befästa genom denna gudlösa förevändning av fromhet.

6] Denna lag om prästernas celibat, som motståndarna försvara, kunna vi icke godkänna, emedan den strider både mot gudomlig och naturlig rätt och icke står i överensstämmelse med kyrkomötenas beslut. Det är uppenbart, att den även är vidskeplig och fördärvlig. Ty den ger upphov till en ändlös rad skandaler, till synder och allmänt sedefördärv. De övriga frågorna, vari motsättning råder, kräva någon utredning av de lärde, men i denna punkt är å ömse sidor saken så uppenbar, att ingen utredning tarvas. Här kräves blott såsom domare en rättskaffens och gudfruktig människa. Och ehuru vi här företräda den uppenbara sanningen, hava motståndarna med vissa förvrängningar sökt slingra sig undan våra argument.

7] För det första lär oss 1 Mos., att människorna äro skapade att vara fruktsamma, och det ena könet har därför med rätta böjelse för det andra. Vi tala här nämligen icke om den onda begärelsen, som är synd, utan om den böjelse, som skulle hava funnits i den ofördärvade naturen och som man kallar naturlig kärlek. Och denna kärlek, varmed det ena könet har böjelse för det andra, är förvisso en gudomlig ordning. Men då denna gudomliga ordning icke utan ett Guds särskilda ingripande kan upphävas, följer därav, att rätten att ingå äktenskap icke upphäves genom några mänskliga förordningar eller utfästelser.

8] Detta söka motståndarna slingra sig undan och säga, att i begynnelsen var äktenskapet befallt för att jorden skulle bliva uppfylld, men sedan jorden nu blivit uppfylld, är det icke längre påbjudet. Se, huru förståndigt de resonera! Den mänskliga naturen är enligt detta Guds ord skapad att vara fruktsam icke blott i skapelsens begynnelse, utan så länge denna våra kroppars natur äger bestånd, på samma sätt som jorden blir fruktbar genom det ordet: Frambringe jorden grönska. På grund av denna Guds förordning började jorden icke blott i begynnelsen frambringa örter, utan fälten beklädas varje år därmed, så länge denna natur äger bestånd. Såsom jordens natur icke kan förändras genom några mänskliga lagar, så kan icke utan ett Guds särskilda ingripande den mänskliga naturen förändras genom människors bud eller löften.

9] För det andra. Emedan denna skapelse eller gudomliga ordning i människan är ett uttryck för den naturliga rätten (ius naturale), hava de lagkunniga klokt och riktigt sagt, att förbindelsen mellan man och kvinna tillhör den naturliga rätten. Men då naturrätten är oföränderlig, äger rätten att ingå äktenskap nödvändigtvis alltid bestånd. Ty så länge naturen icke ändras, måste den ordning, som Gud nedlagt i naturen, förbliva, och den kan icke upphävas genom några mänskliga lagar. 10] Löjeväckande är därför motståndarnas prat om att äktenskapet var i begynnelsen av Gud förordnat, men icke nu längre är det. Detta är ungefär, som om de skulle säga: De människor, som föddes fordom, hade från födelsen ett visst kön, men så är nu icke förhållandet; fordom gällde för dem från födelsen den naturliga rätten, men så icke nu längre. Ingen Faber ¹ kunde fabricera något konstigare än dessa dårskaper, som man uttänkt för att slingra sig undan den naturliga lagen. 11] I denna fråga gäller därför alltjämt både vad Skriften lär och de lagkunnige klokt nog hävdat, nämligen att förbindelsen mellan man och kvinna tillhör den naturliga rätten. 12] Den naturliga lagen är i sanning vidare en gudomlig lag, ty den är en av Gud i naturen nedlagd ordning. Då nu denna lag icke kan förändras utan ett Guds särskilda ingripande, så måste rätten att ingå äktenskap bliva beståndande, emedan den förut angivna böjelsen mellan könen är en av Gud i naturen nedlagd ordning och fördenskull rätt. Varför skulle eljest båda könen vara skapade? 13] Vi tala här, såsom ovan sagts, icke om den onda begärelsen (concupiscentia), som är synd, utan om nämnda böjelse, som man kallar naturlig kärlek och som den onda begärelsen icke borttagit ur naturen, utan som den kommit att uppflamma, så att ett botemedel numera är så mycket mera av behovet påkallat. Och äktenskapet är nödvändigt icke blott för fortplantningen, utan även såsom ett sådant botemedel. Detta är uppenbart och så säkert, att det icke på något sätt kan rubbas.

14] För det tredje. Paulus säger: För att undgå otuktssynder må var man hava sin egen hustru. Detta är en uttrycklig befallning, som gäller var och en, som icke är särskilt skickad till celibat. 15] Motståndarna yrka, att vi för dem skola uppvisa något bud, som bjuder präster att taga sig hustrur, liksom vore prästerna icke människor. Vi mena, att vad vi framställt om den mänskliga naturen i allmänhet, i sanning gäller även om prästerna. 16] Föreskriver icke Paulus här, att de, som icke hava återhållsamhetens gåva, skola taga sig hustrur? Han tolkar nämligen strax efteråt sig själv, då han säger: Det är bättre att gifta sig än att brinna. Och Kristus säger tydligt och klart: Icke alla kunna taga emot det ordet, utan allenast de, åt vilka det är givet. Ty numera efter syndafallet löpa dessa två, den naturliga böjelsen och den onda begärelsen, som upptänder den förra, samman, så att äktenskapet nu är mera av behovet påkallat än förut, då naturen var ofördärvad. Därför talar Paulus om äktenskapet som ett botemedel och bjuder, att man för den uppflammande åtråns skull skall gifta sig. Och icke kan detta ord: Det är bättre att gifta sig än att brinna, upphävas genom någon mänsklig myndighet eller lag eller löften, ty dessa kunna icke upphäva den mänskliga naturen och den onda begärelsen. 17] Därför bibehålla alla, som brinna, rätten att gifta sig. Genom denna Pauli befallning: För att undgå otuktssynder må var man hava sin egen hustru, förbindas rent av alla härtill, vilka icke hava återhållsamhetens gåva. Men om denna sak måste var och en avgöra efter sitt eget samvete.

18] Då nu motståndarna ålägga människorna att bedja Gud om återhållsamhet och att utmatta sin kropp genom arbete och svält, varför förkunna de icke för sig själva dessa ypperliga bud? Men, såsom vi ovan sagt, motståndarna endast leka med ord och taga icke saken på allvar. 19] Om återhållsamheten vore möjlig för alla, så krävdes ju icke därtill någon särskild gåva. Men Kristus framhåller, att återhållsamheten nödvändigtvis förutsätter en särskild gåva, och sålunda tillkommer den icke alla. Och Gud vill, att de, som icke ha den, skola följa den naturens allmänna lag, som han har stiftat. Ty Gud vill icke, att man skall förakta hans ordningar och skapade verk. Gud vill, att människorna på det sättet leva i kyskhet, att de bruka det botemedel, som Gud givit, på samma sätt som han vill, att vi skola uppehålla vårt liv genom att äta och dricka. 20] Och Gerson betygar, att det funnits många präktiga män, som försökt kuva sin kropp, men därvid kommit till korta. Riktigt säger därför Ambrosius: Ett helt jungfruligt liv är något, som man kan tillråda, men icke befalla, något som man kan lova snarare än påbjuda. 21] Om någon här skulle invända, att Kristus prisar dem, som snöpt sig själva för himmelrikets skull, så må han betänka, att Kristus prisar sådana, som hava återhållsamhetens gåva. Därför tillägger han ju: Den som kan fatta det, han fatte det. 22] Ty en oren återhållsamhet behagar icke Kristus. Även vi sätta den sanna återhållsamheten högt. Men vi tala här om påbudet om celibat och sådana, som icke hava återhållsamhetens gåva. Celibatet borde vara frivilligt, och icke borde genom lagen därom snaror utläggas för de svaga.

23] För det fjärde. Den påvliga lagen avviker även från kyrkomötenas beslut i förevarande avseende. Ty de gamla kyrkomötesdekreten förbjuda icke äktenskapet, och icke heller upplösa de redan ingångna äktenskap, ehuru de avstänga dem, som såsom präster gifte sig, från utövningen av prästämbetet. Ett sådant avsked gällde den tiden såsom en förmån. Men de nya lagarna, som icke blivit stiftade på kyrkomöten, utan tillkommit genom påvarnas enskilda beslut, både förbjuda ingåendet av äktenskap och upplösa redan ingångna, vilket uppenbarligen strider mot Kristi befallning: Vad nu Gud har sammanfogat, det må människan icke åtskilja. 24] Men motståndarna orda i vederläggningsskriften högljutt om att celibatet är påbjudet av kyrkomötena. Vi rikta icke någon anklagelse mot kyrkomötenas beslut, ty dessa tillåta på vissa villkor äktenskapet, utan vi anklaga de lagar, som de romerska påvarna efter de gamla kyrkomötena i strid mot dem stiftat. I så hög grad förakta påvarna kyrkomötenas auktoritet, ehuru de vilja, att den skall vara okränkbar för andra. 25] Sålunda är denna lag om ständigt celibat utmärkande för det nya påvliga tyranniet, och detta icke utan grund, ty detta kännetecken, nämligen kvinnoföraktet, tillskriver Daniel antikrists rike.

26] För det femte. Ehuru motståndarna icke försvara denna lag för någon helig nitälskans skull, då de se, att den icke brukar hållas, så ge de likväl därmed upphov till varjehanda hyckleri, då de taga religionen till förevändning. De påstå sig kräva celibatet, emedan det är rent, liksom om äktenskapet skulle vara orent och syndigt eller celibatet mer än det äktenskapliga livet skulle förtjäna rättfärdiggörelsen. 27] Och här åberopa de den mosaiska ceremoniallagen, ty – säga de – då prästerna under gamla förbundets tid under tiden för sin tjänst voro skilda från sina hustrur, så bör under nya förbundets tid prästen ständigt vara återhållsam, då han ständigt bör bedja. Denna olämpliga analogi åberopas som bevis för att tvinga prästerna till ständigt celibat, ehuru i det jämförda fallet äktenskapet är tillåtet och samlivet förbjudet blott under tiden för tjänsteutövningen. En sak är nu att bedja, en annan att förrätta sin tjänst. De heliga bådo även då, när de icke fullgjorde den offentliga tjänsten, men icke hindrade det äktenskapliga samlivet att bedja.

28] Vi vilja emellertid punkt för punkt svara på dessa påfund. För det första måste motståndarna erkänna, att de troendes äktenskap är rent, ty det är helgat genom Guds ord, d.v.s. det är tillåtet och gillat av Guds ord, såsom Skriften rikligen betygar. 29] Ty Kristus kallar äktenskapet en av Gud ordnad sammanfogning, då han säger: Vad Gud sammanfogat. 30] Och Paulus säger om äktenskapet, om mat och dylika ting: Det helgas genom Guds ord och genom bön, d.v.s. genom ordet, varigenom samvetet får visshet om att Gud gillar det, och genom bönen, d.v.s. genom tron, som med tacksamhet brukar det som en Guds gåva. 31] Likaledes säger han i 1 Kor. 7: Den icke troende mannen är helgad genom sin troende hustru o.s.v., det vill säga: det äktenskapliga samlivet är tillåtet och heligt på grund av tron på Kristus, såsom det är tillåtet att äta o.s.v. 32] Likaså i 1 Tim. 2: Kvinnan skall bliva frälst genom att föda barn o.s.v. Om motståndarna kunde anföra något dylikt bibelställe till stöd för celibatet, så skulle de sannerligen storligen triumfera. Paulus säger, att kvinnan blir frälst genom att föda barn. Vad ärofullare kunde han säga mot celibatets skrymteri än detta, att kvinnan blir frälst just genom det, som hör det äktenskapliga livet till, genom samlivet, födandet och övriga familjelivets åligganden? Men vad menar Paulus? Läsaren må lägga märke till att han tillägger tron och icke prisar uppfyllandet av familjelivets plikter utan tro: Om de förbliva i tro, säger han. Han talar nämligen om mödrar i allmänhet. Han fordrar först och främst tron, varigenom kvinnan får syndaförlåtelse och rättfärdiggörelse. Därefter tillägger han ett visst kallelsens verk, såsom i varje enskild människas liv goda gärningar i hennes särskilda kallelse böra följa på tron. Denna goda gärning behagar Gud för trons skull. Så behagar fullgörandet av kvinnans plikter Gud, och så frälses den troende kvinnan, som tjänar Gud i uppfyllandet av sin kallelses plikter.

33] Dessa bibelord betyga, att äktenskapet är tillåtet. Men om det kan kallas rent, som är tillåtet inför Gud och gillat av honom, så är äktenskapet rent, emedan det är gillat av Guds ord. 34] Och Paulus säger om det, som är tillåtet: Allt är rent för dem som äro rena, d.v.s. för dem som tro på Kristus och genom tron äro rättfärdiga. Därför – på samma sätt som det jungfruliga livet är orent hos de ogudaktiga, så är äktenskapet rent hos de gudfruktiga på grund av Guds ord och tron.

35] Vidare är att märka: Om renheten i egentlig mening ställdes såsom motsats till den onda begärelsen (concupiscentia), så betyder den hjärtats renhet, d.v.s. dödandet av den onda begärelsen, ty lagen förbjuder icke äktenskapet, utan den förbjuder den onda begärelsen, äktenskapsbrott och otukt. Därför är celibatet icke detsamma som renhet. Ty det kan finnas en större hjärtats renhet hos en äkta make, t.ex. Abraham eller Jakob, än hos de flesta till och med verkligen avhållsamma.

Forts. på nästa sida