[Filip Melanchton hälsar läsaren]
[I-II] [III-IV] [VII och VIII] [IX-XI] [XII] [XIII] [XIV-XV] [XVI-XVIII]
[XIX-XXI] [XXII] [XXIII] [XXIV] [XXVII] [XXVIII]

[Art. I. Om Gud]

1] Den första artikeln om vår bekännelse gillas av våra motståndare, i vilken vi framhålla, att vi tro och lära, att det finnes ett enda, odelbart etc. gudomligt väsen, men att det likväl i detta eviga gudomliga väsen finnes tre åtskilda personer: Fadern, Sonen och den helige Ande. 2] Denna artikel ha vi alltid lärt och försvarat, och vi mena, att den har ett så fast och visst stöd i den heliga Skrift, att den icke kan rubbas. Och vi hävda med bestämdhet, att de, som hysa en annan mening, stå utanför Kristi kyrka och äro avgudadyrkare och gudsförsmädare.

[Art. II.] Om arvsynden (1/2)

1] Den andra artikeln om arvsynden gillas likaledes av våra motståndare. Dock kritisera de den bestämning av arvsynden, som vi i förbigående framställt. Här i själva ingången må Hans Maj:t Kejsaren uppmärksamma, huru de, som uppsatt vederläggningsskriften, sakna icke blott omdöme utan även ärligt uppsåt. Ty då vi i förbigående enkelt och klart velat angiva, vad arvsynden innebär, hava de framställt en illvillig tolkning och förvrängt vår mening, som i och för sig icke innebär något olämpligt. De säga nämligen: att vara utan gudsfruktan och utan tro är verksynd, och så förneka de, att detta är arvsynd.

2] Det är uppenbart, att sådana spetsfundigheter härröra från den skolastiska teologien och icke från kejsarens rådslag. Men ehuru dylikt ordrytteri lätt kunde vederläggas, så anhålla vi först och främst – för att alla redbara män må inse, att vi i denna sak icke lära något orimligt – att man må aktge på vår bekännelses tyska text, som fritager oss från varje misstanke att lära några nyheter. Ty där står det uttryckligen: Vidare läres, att efter Adams fall alla människor, som på ett naturligt sätt födas, avlas och födas i synd, d.v.s. att de alla ända från moderlivet äro fulla av ond begärelse och böjelse och av naturen icke kunna hava någon sann gudsfruktan eller någon sann tro på Gud. 3] Detta ställe bevisar, att vi frånkänna dem, som äro födda på köttsligt, naturligt sätt, icke blott att i handling visa gudsfruktan och gudsförtröstan, utan även möjligheten och förmågan härtill. Vi säga nämligen, att de som äro på sådant sätt födda, hava en ond begärelse och kunna icke rätt frukta Gud och förtrösta på honom. Vad kan man här kritiskt invända? Vi hålla före, att alla redbara män i detta stycke skola frikänna oss. Ty i samma mening frånkännes även i den latinska framställningen naturen denna förmåga, d.v.s. gåvan och kraften att frukta Gud och förtrösta på honom, ävensom att vid vuxen ålder visa detta i handling. Då vi tala om den onda begärelsen, förstå vi sålunda därmed icke blott gärningarna och de synliga frukterna, utan naturens ständiga onda böjelse.

4] Senare vilja vi utförligt visa, att vår framställning överensstämmer med den gamla vanliga definitionen av arvsynden. Först böra vi dock ange vårt syfte med att vi här använt företrädesvis dessa ord. Motståndarna tillstå i sin läromässiga framställning, att arvsyndens materia, såsom de uttrycka sig, är den onda begärelsen (concupiscentia). Därför borde ju icke denna utelämnas ur definitionen av arvsynden, i all synnerhet under denna tid, då många taga sig före att alltför litet i enlighet med den kristna tro men desto mera ut från filosofien tala om den onda begärelsen.

5] Somliga mena nämligen, att arvsynden icke är en brist eller ett fördärv i den mänskliga naruren, utan endast en besvärande börda och ett dödlighetens tillstånd, som Adams barn utan något sitt eget fel men på grund av en annans skuld måste bära. Därjämte påstå de, att ingen dömes till evig död för arvsyndens skull, utan det förhåller sig här så, som med trälar, som födas av en slavinna och få bära hennes lott icke på grund av egen brist utan för moderns olyckas skull. 6] För att markera att en sådan gudlös åsikt misshagar oss, hava vi omnämnt den onda begärelsen och i bästa uppsåt kallat den en sjukdom samt framhållit, att människans natur från födelsen är fördärvad och syndig.

7] Men vi ha icke blott nämnt den onda begärelsen, utan även talat om bristen på gudsfruktan och tro. Detta ha vi tillagt av den orsaken, att de skolastiska teologerna förringa arvsynden, i det att de icke tillräckligt förstå den definitionen av densamma, som de mottagit av fäderna. De orda om "fnösket" (fomes) såsom en kroppslig egenskap, och narraktiga, såsom de pläga vara, framställa de frågan, huruvida detta lyte vållats av smitta från äpplet eller genom ormens andedräkt och om det förvärras genom bruk av läkemedel. Med dylika frågor ha de undanskymt själva huvudsaken. 8] Då de sålunda tala om arvsynden, omnämna de icke de vida svårare bristerna i människans natur, nämligen att hon icke känner Gud, saknar gudsfruktan och förtröstan på Gud, hatar Guds dom, flyr den dömande Guden, vredgas på Gud, misströstar om Guds nåd, men sätter sin förtröstan på de ting, som är för ögonen, o.s.v. Dessa lyten, som i högsta grad stå i strid mot Guds lag, uppmärksammas icke av de skolastiska teologerna, utan de tillskriva fastmer den mänskliga naturen obrutna krafter att älska Gud över allting och att fullgöra Guds bud, vad handlingarnas väsen beträffar. Och icke se de, att de härvid motsäga sig själva. 9] Ty att med egna krafter kunna älska Gud över allting och fullgöra Guds bud – vad är detta annat än att besitta den ursprungliga rättfärdigheten? 10] Och om den mänskliga naturen hade så stora krafter, att den gennom sig själv kunde älska Gud över allting, såsom de skolastiska teologerna frankt påstå, vad skulle då arvsynden vara? Vartill skulle vidare Kristi nåd behövas, om vi kunde bli rättfärdiga genom vår egen rättfärdighet? Vartill skulle vi ytterligare behöva den helige Ande, om människan genom sina egna krafter kunde älska Gud över allting och fullgöra Guds bud? 11] Vem inser icke, huru förvänd våra motståndares åsikt här är? De kännas vid de ringare bristerna i den mänskliga naturen, men icke de svårare, om vilka Skriften överallt påminner oss och över vilka profeterna ständigt klaga, nämligen den köttsliga säkerheten, gudsföraktet, hatet mot Gud och dylika medfödda brister. 12] Men sedan de skolastiska teologerna blandat in i den kristna läran den filosofiska åskådningen om naturens fullkomlighet och tillskrivit den fria viljan och de gärningar, som den frambringar, mer än tillbörligt samt lärt, att människan blir rättfärdig inför Gud genom den filosofiska eller borgerliga rättfärdigheten, vilken även vi erkänna höra till förnuftet och i någon mån stå i vår förmåga, ha de icke kunnat se den mänskliga naturens inre orenhet. 13] Ty denna kan man bedöma blott ut från Guds ord, vilket de skolastiska teologerna i sina utredningar blott sällan behandla.

14] Detta är grunden till att vi i framställningen av arvsynden dels omnämnt den onda begärelsen, dels frånkänt människans naturliga krafter gudsfruktan och förtröstan på Gud. Vi hava nämligen velat framhålla, att arvsynden innefattar även dessa brister: okunnighet om Gud, gudsförakt, avsaknad av gudsfruktan och förtröstan på Gud samt oförmåga att älska Gud. Dessa äro de främsta bristerna i den mänskliga naturen, vilka i egentlig mening strida mot dekalogens första tavla.